I går träffade jag Sookie som är sju månader, döpt efter huvudrollsinnehaverskan i True Blood och sådär löjligt social som riktigt älskade katter är. Hon kom fram direkt och hälsade, åmade sig på golvet och var uppriktigt nyfiken på vattnet när vi sakta fyllde diskhon för att tvätta henne. Den perfekta Instagram-modellen. Det är inte roligt att bli schamponerad, det kan nog alla relatera till, men efteråt fångade jag in henne i en gul handduk, tröstade henne och höll henne nära som en bebis medan jag pratade lugnande och vaggade henne sakta. Hon började nästan genast tvätta sig och återhämtade sig snabbt från det nya som hade hänt, trygg i att det var över och att vi ville henne väl.
Jag tror att de flesta känner igen att katter, liksom alla djur, sällan hämtar sig när de varit med om något hemskt, särskilt inte när den person som borde ha tröstat varit den som betett sig illa. Det går inte att prata med dem om vad som har hänt och ofta blir de skygga, vågar inte lita på någon förutom högst matte eller husse och går genom livet med själsliga sår som aldrig läker. Låt oss ha det i åtanke när jag utför ett litet tankeexperiment. Jag tar med Sookie i huvudrollen eftersom hon är helt oemotståndlig!
Låt mig sätta scenen. Direkt efter födseln tas Sookie och hennes syskon ifrån sin mamma. Sookies bröder får inte leva vidare eftersom de inte är dugliga, därför sorteras de ut innan transporten och mals levande till döds. Sookie och hennes systrar placeras i en betonghangar tillsammans med 20 000 andra kattungar utan fönster eller tillgång till utomhusvistelse. Eftersom det är så lite plats där inne, knappt ett A4-papper var, klipps deras svansar av utan bedövning för att de inte ska bita på varandra. Det gör fruktansvärt ont och såret läker aldrig riktigt eftersom det är så trångt och vart man än vänder sig så har någon nosen i rumpan på en.
De har visserligen tillgång till mat och vatten men kissekatterna vill bara ha sin mamma så de ropar förtvivlat efter henne om och om igen utan att få svar. Mjao! De kissar och bajsar på golvet som är täckt av några halmstrån men det rengörs så sällan att de söta tassarna till slut får sår av avföringen, utöver alla andra skador de drar på sig av tristessen där inne. Det finns liksom inget annat att göra än att knuffa på varandra för att få plats och andra stressrelaterade symptom gör sig snart synliga i den stora gruppen.
I fem veckor får de äta foder som gör att kroppen växer så onaturligt fort så att de knappt kan gå men några haltar ändå omkring på golvet därinne, snurriga av sömnbrist, när en dammsugarliknande maskin till slut kommer in i hallen för att sopa upp de små liven. De kastas in i burar som sen staplas i en lastbil för att ta dem till slakteriet. Sookie och kattungarna skriker i panik eftersom de inte får luft och många av dem har gjort illa sig av den oömma behandlingen. Det är otroligt nog första gången de är utomhus, om än bara för en kort sekund. De har aldrig fått springa ute i gräset, de har aldrig fått jaga runt efter leksaker eller klättrat i träd, de har aldrig fått agera naturligt under den korta period som förflutit sedan de togs ifrån sin mamma. Nu dör flera av kissarna i lastbilen av kvävning och diverse skador, närmare bestämt 160 000 varje år i det här landet, innan de ens kommit fram till slakteriet.
På slakteriet hängs de upp i benen, som de säkert har ont i, och doppas sen i strömförande vattenbad för att lindra smärtan som uppstår när de får halsarna uppskurna för att förblöda till döds. Det är det mest ekonomiska sättet för alla djurbarn att dö på och givetvis ett av de mest plågsamma. Många håller upp huvudet och missar chansen till smärtlindring så att de halshuggs levande, innan det är dags att få pälsen skållad. Några skållas alltså levande men de kan inte skrika eftersom deras små halsar är uppskurna men jag gissar att de försöker ändå. Två kattungar i sekunden dör varje dag i Sverige.
Det spelar inte så stor roll att det inte är katter jag pratar om, kycklingar är precis lika söta, för människan fortsätter ändå bara tänka på sig själv. Men det är ett ganska intressant tankeexperiment? Skulle en katt som räddas undan det här livet kunna glömma det? Jag tror inte det. Uppdatering: Jag visste faktiskt inte att folk äter katter.
I fredags försökte jag återberätta något jag läst i Strindlunds ”Jordens herrar” men det gick inte, rösten bar inte. Det handlade om hur mjölkkossan – som från två års ålder tvångsinsemineras varje år för att kalva och ge mjölk till människan tills hon är förbrukad vid fem års ålder, efter att ha stått fastbunden inomhus alla årstider utom sommaren, och då går till slakt istället för att leva naturliga 20-25 år – hur hon känner separationsångest när hennes kalv tas ifrån henne. År efter år efter år. Det tjocknade i halsen på mig när jag försökte få fram det för jag kände mammans smärta och tårarna rann till slut hejdlöst när jag tvingade fram historien om hur det går till, jämt, utan att någon reflekterar över det.
Jag får för mig att jag skulle vilja besöka ett slakteri. För att höra grisarna skrika i dödsångest. För att se paniken i kossornas ögon. För att se hur ofödda kalvar slängs och mals ner till jag vet inte vad. För jag kan inte fatta det, jag får inte in det i hjärnan att det händer på riktigt. Jag kan ta beslut som jag tror mig veta förmildrar djurens lidande, som att äta vegetariskt eller veganskt, och jag kan känna en enorm sorg över det jag redan vet men jag kan nog inte kämpa fullt ut för djuren om jag inte får se det med egna ögon. Jag vill bli ett vittne till det fasansfulla som vi utsätter de här kännande varelserna för och aldrig någonsin sluta prata om det. För jag ser dem jämt på Instagram, uppblandat med en massa söta kattbilder, och kan inte förstå hur man kan stoltsera med sådana bilder. Döda djur får också en massa likes.
