När jag var sju år insåg jag att min mamma skulle dö en dag. Det tog några nätter av att sova i hennes säng och hennes typiskt lugnande ord (”Så lätt blir du inte av med mig!”) innan den rädslan försvann.
Nu har den tyvärr kommit tillbaka.
För jag tänkte aldrig på att min mammas bästa vänner, som jag och min syster vuxit upp med, som en extra familj av kvinnor, också ska dö en dag. Hur de plötsligt, eller alldeles för långsamt, lämnar min mamma kvar. Hennes fina vänner, vars skratt inte kommer ljuda över kolonin igen. Det gör det så smärtsamt tydligt att hon står på tur. Inte än, men en dag. Precis som jag insåg när jag var sju.
Så jag tänker att vänner är det viktigaste vi har, att de borde räknas som vår familj. Här är hon jag har känt sen lågstadiet, hon som jag alltid kan vända mig till, hon som aldrig får lämna mig. För då dör jag.
Många av de vänner jag umgås med har jag träffat via sociala medier, jobb eller andra kompisar men om jag räknar baklänges så har vi inte känt varandra så länge. Kanske några år. Vår vänskap kan vara väldigt stark och fin men det är något speciellt med att ha en livsbästis i Maria. Någon som alltid har känt mig, någon som minns det jag minns och som alltid finns där när jag behöver henne.
Vi hörs nästan dagligen då jag antingen behöver prata av mig om något särskilt eller bara vill snacka lite strunt. Vi skickar bilder till varandra och håller oss uppdaterade om varandras liv, även om vi numera bor i olika städer. Det är otroligt värdefullt. Och jag tror att det är unikt. Eller snarare, jag känner att det är det.
Det har hänt så ofantligt mycket det senaste året att det känns alldeles lagom att fylla år i dag! Jag har favoritklänningen från tre Refused-konserter på mig, även fast den är lite sönder, och riktigt röda läppar för att fira alla år som gott. Fick första gratulationen halv sju i morse på Quizkampenappen-chatten, så 2012, och mina närmaste har hört av sig via telefonen på alla tänkbara sätt.
Kvällen kommer spenderas på min favoritrestaurang i goda vänners lag, minus de som är i Göteborg på Bokmässan, och jag sitter på jobbet och diggar till den här klassikern som gör mig lagom fnissig. Oskar ringde och försa sig om att det kommer vänta något på hallmattan när jag kommer hem, så mysig tanke! Den ska jag bära med mig hela dagen.
Åh, jag älskar den där bilden på Kixet med den gigantiska röda geléråttan! Och Johanna på min födelsedag förra året. Och Sara vid datorn hemma hos mig. Och Anton utanför min favoritindier på Söder. Och Cattis och jag alldeles svettiga på Pride förra året. Och Emanuel som äter tzay för första gången på vår roadtrip. Så fint att de är framkallade. Perfekt som present också.
Jag ska sätta upp mina här hemma. Klänningsbilden ovanför klänningen som hänger på väggen vid sängen. Kossorna och kultingarna på kylskåpet som en påminnelse om var mjölk, yoghurt, glass och geltain kommer ifrån. Malmö och New York i vardagsrummet. Bilden på Kixets arm hos koifiskarna i badrummet? Vi får se. Så roligt att Copygram är igång med sin printshop, om än i beta än så länge!
På tal om Instagram så blev jag intervjuad av Expressen i går till en liten guide. Jag måste skriva en här också känner jag. Och en till Spotify också så att Lisa lär sig hur man gör låtlistor. Gissningsvis är det inte alla som vet att man kan skicka låtar till varandra med ett litet meddelande? Jag gillar när det dyker upp låtar i inboxen… Måste nog skriva en guide på en gång!
När Emanuel ringde nyss grät jag. Hoppas att du också har vänner som du kan gråta inför utan att tänka på det. Som inte krånglar till det, som känner dig och vet att det är naturligt för dig. Den här gången berodde det dessutom på en alldeles fantastisk kärleksförklaring så det var inga konstigheter.
Jag har många vänner i min närhet som är kära nu. Nyförälskade med pirriga magar och förväntningar som snurrar runt, runt. Förra sommaren var jag precis likadan, kanske ännu värre drabbad. Aldrig någonsin har jag varit så påverkad av en annan person. Så fort vi snuddade vid varandra kändes det i hela kroppen. Minns att jag satt på en uteservering på Söder med Emanuel och berättade om den känslan. Han ville också känna så. Jag hoppas att du gör det nu.
Kärlek handlar till stor del om oförklarlig kemi men framförallt om kommunikation. Utan kommunikation fungerar inte kärleken. Jag kan inte komma på något värre än någon som stänger av den, som inte hör av sig, som låter den andra gissa vad som är fel. Gör aldrig någonsin så. Jag tror jag tror på kärleken men inte på att alla kan kommunicera den.
Men Anja. Hon kan när hon vill. Lyssna på hennes underbara sommarprat innan det försvinner från tablån, hennes vackra kärleksförklaring till sin flickvän och sin kommande roll som mamma. Så kommer du också tro på kärleken. Och kanske gråta just när dina vänner ringer.
I början kändes Google+ som ett perfekt alternativ till Facebook där jag kunde välja att följa runt 50 vänner som jag verkligen bryr mig om och kommunicerar med, alltså en ganska privat plattform. Sen såg jag att folk jag inte känner började lägga till mig och insåg att de använder Google+ på ett helt annat sätt vilket gjorde mig väldigt nyfiken!
I går frågade jag vilka som följer mig och varför, här kommer svaren!
Namn: Helen Josefine Piercingar: Har haft i naveln.
Tatueringar: Tretton stycken, bland annat en mexikansk sockerskalle och ett hjärta med texten Mamma. Längd: 173 centimeter.
Skostorlek: 39. Hårfärg: Just nu ljusbrunt med slingor i. Fräknar: På sommaren dyker de upp som ett paket på posten!
Kär? Det pendlar mellan att jag bara måste ringa för att få säga att jag älskar honom till att vara en rätt normal förälskelse. Motto:Jag äter inte mina vänner.
Önskar du att du bodde någon annanstans? Ibland önskar jag att jag bodde i Malmö för jag älskar verkligen Malmö. Allt från långa promenader i Slottsparken ner till Västra hamnen, till fruktstånden och ölserveringarna på Möllan men helst av allt vill jag ju självklart bo i New York.
Tycker du att du är attraktiv? Om jag får till en riktigt bra bild så tycker jag det men det kan ta en hel del försök. Då skickar jag den bums till Johan som bevis! Vilket schampo använder du? Oj, olika. Gillar Aussie för att deras produkter doftar helt makalöst. Vad är du rädd för? Att någon jag älskar ska bli sjuk eller dö, det är väl alla rädda för. I vintras var jag rädd för att tappa min iPhone, nu är jag rädd för att ramla ner från mina höga träskor och skrapa upp benen så att jag inte kan ha klänningar på hela sommaren. I övrigt, ganska orädd!
Gillar du berg- och dalbanor? Inte längre. Klarar knappt av pariserhjulet!
Senaste?
Filmen du hyrde? Oj, jag hyr film hela tiden men jag tror att det var Winter’s bone.
Filmen du köpte? Jag sprang på Studio Ghiblis senaste Tales from Earthsea när jag var inne på Kinokinuya och kunde inte motstå den! Låten du hörde: Ken Rings Plocka han går på repeat!
Låten du laddade ner? Jag laddar aldrig ner men jag fick en låt av Oskar i inboxen som jag hade till min New York-video på Vimeo. Personen du ringde? Det var till Sanna för att uppdatera henne om allt jag inte skriver om på bloggen eller Twitter. Personen som ringde dig? Det var Johan. Vi har väldigt fin kontakt hela dagarna via telefon, WhatsApp, Facebook, mail och HeyTell. Den sistnämnda appen är verkligen myset!
TV-program du såg? So You Think You Can Dance. Sen youtubade jag mitt favoritavsnitt och grät lite. Person du tänkte på? Johan, eftersom vi precis pratade i telefon om att det snart är midsommar. Längtar! Ser väldigt mycket fram emot att träffa hans familj!
Sak att göra: Jag måste nog säga fotografera. Eller kanske snarare dokumentera så får jag med blogga också eftersom där ingår text, film och foto som jag tycker är så roligt. Kommunicera?
Serie: Starzinger, Candy Candy, Sandybell, Mitt så kallade liv, Sex and the City och Lost. Just nu gillar jag verkligen Cougar Town. Sport: När jag var yngre älskade jag bandy, fotboll, gymnastik och längdhopp, på teve ser jag gärna på de större eventen när det byggs upp spänning och alla gemensamt håller på att dö av pirr i magen för att vi kanske, kanske kommer vinna guld.
Kläder: Det måste vara klänningar va? Bil: Svarta.
Film: Allt som spelades in på 80-talet är jag svag för. Sen gillar jag såklart Juno, Nyckeln till frihet, Maffiabröder och de gamla vanliga. Okej, jag säger När Harry träffade Sally, Tjejen som föll överbord och Grosse Pointe Blank! Och Bara en natt. Jag älskar den med hela mitt hjärta. Och Två nätter i Paris, taxiscenen är något av det roligaste jag sett!
Har du någonsin?
Ljugit för någon? Ja, men jag försöker att vara ärlig. Snarare är jag nog för ärlig. Varit i slagsmål? Nej men en gång var det ett gäng tjejer som gav sig på mig, min syster och en kompis, då sprang vi fort som bara den hem igen. Blivit arresterad? Det finns ingen anledning till att arrestera mig heller!
Träffat någon från internet IRL? Lägg av, de flesta av mina vänner som jag umgås med har jag träffat genom www. Jag kan knappt dra mig till minnes att jag umgås med några jag träffade innan 2008.
Senaste?
Personen du fick brev av? Maria, hon skrev ett vykort, måste skriva tillbaka! Personen du fick sms av? Tandläkaren upplyste om att jag har tid nästa vecka! Älskar att de nöjer sig med det och varken skriver dag eller klockslag.
Saken du köpte? Det var jordgubbar! Man bör äta en halv liter varje dag under sommaren säger Cattis så då gör jag det! Boken du läste? Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Jag gillade den! Personen du fick e-mail av? Från någon som jag ser kallar mig Helena. Har inte öppnat det än.
För att läsa fler intervjuer går det bra att klicka igenom min länklista, de flesta bloggarna verkar ha svarat på den nu!
Jag blir förvirrad över vilken typ av relation det är meningen att jag ska ha med mina vänner på Facebook. Om vi aldrig ses, aldrig hörs, aldrig skriver meddelanden till varandra, aldrig chattar, aldrig grattar, aldrig knuffar, aldrig gillar – varför envisas vi med att hålla liv i ett förhållande som redan naturligt runnit ut i sanden?
Måste vi vara vänner med varandra för evigt enligt de nya sociala regler som Facebook skapat för att det är enklast så? Eller kan vi nöja oss med det som har varit och sätta punkt? Och gratulera varandra till nytt jobb, bebis och födelsedagar om vi råkar ses och pratar ikapp om livet?
Hur gör du med de relationer du känner passerat bäst-före-datum?
Jag gillar verkligen att jobba med Facebook och alla möjligheter som det innebär men på sistonde har jag privat börjat rensa bland all info, vänner och bilder som jag delat med mig av. Främst för att jag inte riktigt vet om jag vill ha alla mina vänförhållanden där eller inte men även för att det börjar bli dags att stanna upp och tänka efter lite.
Aldrig någonsin har så många gett ifrån sig så mycket information om sig själva utan att ifrågasätta det. Facebook är en plattform som samlar information om sina användare och säljer den vidare, glöm inte bort det. The Montreal Gazette skriver att vi betalar för den sociala medier-revolutionen, och inte bara i tid som de flesta kanske tror, utan även med vårt privatliv.
Nu när Places har lanserats känns det som att fler borde tänka efter före de uppdaterar. Facebook vill ha en del av kakan bland de positioneringstjänster som redan finns och jag har flera vänner som använder Gowalla och FourSqaure men ärligt talat är det något inom mig som säger stopp. Jag drar i nödbromsen, så social vill inte jag vara. Om ingen annan säger stopp så kan jag vara den första.
Positioneringstjänster går ut på att man ska dela med sig om var man befinner sig någonstans och delvis även berätta eller beskriva vad man gör där, det kan handla om en kort kommentar eller kanske en bild. Dina vänner som är kopplade till tjänsten, som nu på Facebook, kan då se om du är i närheten och företag kan erbjuda dig rabatter om du checkar in på just deras butik.
Det finns självklart säkerhetsinställningar för det här, och jag har som sagt flera vänner som redan använder det aktivt och trivs med det, men tänk på att allt material som du lägger upp är ovärderligt för företag och det ger du bort ”gratis”.
Inside Facebook skriver om hur annonsörer använder din information till sin fördel så fundera ett extra varv innan du uppdaterar om var du bor bara för att Facebook har en ny profil. Behöver du berätta det för alla? Varför?
Jag har en god vän som precis har skaffat ett Facebook-konto, mest för att nätverka och få inbjudningar till de events som skapas men säkert också för att hålla koll på det som alla pratar om. (Just nu Ricky Gervais intro på The Golden Globes.) Nu ser jag i min feed hur han utan att tänka sig för fyller i all den information som efterfrågas utan att ens reflektera över det, för vem gör det?
Härom helgen var vi på en gemensam nyårsfest. Dagen efter skickade jag en vänförfrågan till en av värdinnorna som jag känt ett tag och det snappade Facebook upp. Jag tror att fler, liknande slutsatser, kommer presenteras framöver som en påminnelse om att allt vi gör samlas in och utvärderas.
Jag är övertygad om att jag får anledning att återkomma till mitt svaga intresse för positioneringstjänster och kanske en slutsats om hur jag kommer att använda Facebook privat. Jag tvivlar inte på att detta kommer att slå igenom, jag vill bara ta tillfället i akt och belysa att vi faktiskt betalar ett pris för det. Högt eller lågt, det bedömer du bäst själv.
Om du använder positioneringstjänster får du gärna berätta om fördelarna och om du funderat över några nackdelar.
Om du inte använder positioneringstjänster får du gärna berätta om varför inte och om din inställning till dessa.
Lite vid sidan av Twitter använder jag Instagr.am som är en riktigt mysig tjänst. Till skillnad från Path så kan man följa och bli följd av hur många som helst. Det är lätt att gilla någon annans bild eller skicka iväg en kommentar och bilderna som folk delar med sig av är ofta väl genomtänkta och som små godisbitar för ögonen.
Jag använder Instagr.am titt som tätt och gillar att man kan välja olika filter som lyfter bilderna och gör de ännu finare.
Det kan vara platser som jag tycker är fina
eller bilder på mig.
Jag kan vilja visa upp det jag äter (i sann blogganda)
eller saker som jag tycker är fina.
Ibland blir det bilder från när jag hänger med mina vänner
och andra gånger kan det bara vara något jag pysslar med.
Till bilden skriver man en kort text och man kan välja om man vill positionera sig eller ej. Jag brukar behålla bilderna på Instagr.am och inte dela till Twitter eller Facebook (om det inte är något extra mysigt förstås).
Visserligen har Path öppnat upp för kommentarer nu och man kan se vilka som har varit inne och kikat på ens vänners bilder men jag lägger ner det och går vidare. Leta upp mig på Instagr.am istället!
