Tolv grader och regn på midsommar hindrade inte oss från att sticka ut och springa. Jag fick bestämma vägen (till bron och tillbaka) men redan uppför första backen visste jag att vi skulle ta en omväg. När vi kom fram till bron sprang benen av sig själva så vi fortsatte över och bort över nästa bro innan vi vände tillbaka.
Eftersom jag bor i de kvarter där jag växte upp är varje meter full av minnen. Där gick jag i lågstadiet. Där försökte vi cykla vilse. Där pallade vi äpplen. Där var vi på hemmafest. Det gick fortsatt bra över broarna på tillbakavägen trots att det var mycket uppförsbacke och bilarna körde nära trottoarkanten.
Istället för att springa raka vägen tillbaka svängde vi av till höger uppför backen vid kolonistugorna bredvid mitt gamla fritids. Vid sju kilometer mötte vi ett par som packade i sin bil varpå killen som var i vår ålder spontant utbrast ”Smart att träna på midsommar! Vad avundsjuk jag blir!”.
En halv kilometer bort väntade så äntligen en skön nerförsbacke. Regnet tog i men nu var det så nära. Innan vi svängde av till vänster uppför sista mördarbacken önskade en äldre man, som också var ute och sprang, oss glad midsommar. Sen var det nedräkning var hundrade meter.
Precis innan mitt koloniområde pep klockan till, vi hade klarat det! Min första mil! Det firades med Bamse-mys, jordgubbar och en varm dusch! Nu ska vi äta lunch. Glad midsommar, vad du än gör!
