I våras, när Akustiken precis skulle släppas och jag såg fram emot Ken Rings spelning på Södra teatern, passade jag på att presentera hip hop för en 7-åring. Eftersom han är uppväxt i Hässelby kändes det extra viktigt att börja med Ken och jag förklarade för honom att Kens texter alltid är berättelser hämtade från hans eget liv. Vi lyssnade på Ta det lugnt och Plocka han men jag märkte hur de lugnare låtarna påverkade honom mer. Hör du hur rap, med den snabba, ärliga texten, bygger upp låten för att sen brytas av med en mjukare refräng?

I videon till Själen av en vän besöker Ken kyrkogården i Hässelby där 7-åringens gammelfarfar och gammelfarmor ligger begravda. Jag har själv väldigt svårt att inte gråta när jag ser den videon och det märktes att den gjorde intryck på honom. Lyssna på texterna, sa jag, texterna är viktigast när det gäller hip hop. Vi lyssnade på Ber en bön som handlar om hans syster June och hennes cancer och jag sa att många av låtarna handlar om hans mamma och hans systrar. Hör du hur han gråter?

Titiyos tolkning i går av Själen av en vän var fullkomligt fantastisk och jag kommer spela upp den för honom så fort jag får tillfälle. Jag har sett fram emot Kens dag i Så mycket bättre och då särskilt Titiyos framträdande för att jag inte riktigt har en relation till de andra medverkandes röster (om vi räknar bort Lills underbara Rus som lyfter en av IQs bästa reklamfilmer). Tårarna strömmade nedför kinderna när Titiyo sjöng, särskilt när jag såg hur Ken reagerade och det var så vackert att han äntligen fick plats att berätta sin historia från början till slut. Det sammanföll också fint med att han fick klargöra homofobanklagelserna på Soraya Hashims blogg tidigare i veckan.

Efter konserten på Södra teatern i april var jag helt tagen av kvällen. När jag berättade för 7-åringen att June hade varit i publiken och att flera av Kens familjemedlemmar hade varit på plats var det som att han förstod att det var på riktigt. ”Låtarna handlar om hans liv”, sa han. ”Ja”, sa jag. ”Han sjunger också om sin bror”, sa han. ”Va? Nä, jag tror inte att Ken har en bror”, sa jag. ”Men, han sjunger ju om honom”, sa han och sjöng för mig med sin lilla sjuåringsröst. ”Jag saknar dig, jag saknar dig, min bror.”