Jag är så nöjd efter Vegomässan som utöver en massa godis bjöd på tänkvärda föreläsningar och fantastiskt fängslande historier från Johanna och Martin i Tomma burar, Peter Hammarstedt från Sea Shepherd och fotografen Jo-Anne McArthur (som bland annat ligger bakom suveräna filmen The Ghosts in Our Machine och bilderna på grisarna i Djurens rätts kampanj som syns på stan nu).
Spana in Jo-Annes bok We animals, alla historier hon läste upp fick mig att börja gråta!
Jag passade på att prata veganism och djurrätt med mina favoritpoddare i Veganprat (bild snodd från Djurrättsalliansen) och deras syster Kaisa som ligger bakom Vegandesign. (Givetvis har de redan snickrat ihop ett avsnitt som summerar mässan. Så glad för hälsningen 23 minuter in!) Egentligen skulle jag vara med och berätta om när jag blev vegan men när jag tog det utanför inspelningen blev det så långt och drog iväg åt en massa olika håll att jag nöjde mig med att bara ha öst ur mig lite veganfrustration. Exempelvis över att diskussioner om lidande djur ofta fastnar i att de fasansfulla bilderna har tagits olagligt istället för att fokusera på det lagliga lidande som djuren utsätts för.
Min kille köpte Jo-Annes bok så vi fick prata lite med henne vilket var skönt. När jag nämnde min frustration ovan föreslog hon att uppfödarna kunde bjuda in fotograferna. ”Det vill de inte”, teaterviskade hon och hon om någon borde veta efter alla besök i Sverige de senaste åren. (Det var så oerhört pinsamt när hon visade upp bilder från svenska minkfarmar under sin föreläsning, jag skämdes ihjäl över att vi inte har förbjudit det än.) Berättade att jag verkligen uppskattar introt till The Ghosts In Our Machine då hon filmar alla de djur omkring oss som ingen verkar se. Uppstoppade djur, inburade djur, djur på zoo, osv. De spelar en stor roll i hennes bilder. Människan saknar ofta djurens perspektiv (tänk en tjurfäktningsarena med en tjur i mitten och publik runt om som bara ser på) vilket hon verkligen sätter fingret på.
Personligen tyckte jag att det var extra fint att som hastigast få träffa på den person som i gymnasiet bjöd mig på veganmat för första gången och spelade in ett sxe-blandband som betytt oerhört mycket genom åren men överlag tror jag att alla 4 400 personer som var på plats på mässan tyckte att det var en riktigt trevlig tillställning som vi gärna går på igen! Synd bara att jag missade Gözde, Raquel och Josefine! Nästa gång?
Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.
På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.
Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.
Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.
När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.
Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.
På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.
Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.
Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.
Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!
I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.
Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!
Jag blev väldigt glatt överraskad i går när jag upptäckte att The Ghosts in Our Machine ska premiärvisas på Vegoforum nu på lördag! Det är en film som jag har längtat efter länge och som jag vet kommer beröra mig starkt. I en läsvärd recension jag hittade i går står det:
I cried myself to sleep, and then I thought, the next morning, about how powerfully the film had affected me; how it had broken more of my heart than I thought there was left to break. And I knew that if I had watched this film as a non-vegan, it would have changed everything for me; that I could not have seen the world the same. That’s the kind of film this is. Every dot is connected, and you cannot come away unchanged.
Rätt bra betyg! Jag ser även fram emot diskussionen om ”Den svenska djurindustrin – ur djurens perspektiv” som Lena Näslund håller i, hon som gjorde så otroligt bra radioinslag i Vetandets värld i P1 då bland annat Ängavallen intervjuades. Peppen!
