Nu kan jag dö lycklig! Vegan, straight edge och feminist-vantar, fy farao vad fint! TACK! Plussa detta på hennes ljuvliga chokladbiskvier så förstår ni vilken underbar person vi pratar om! Här är förresten receptet som jag bett om att få för de är verkligen enastående.
Veganska chokladbiskvier
Bottnarna gör jag av mandelmassa (250-300g), som jag endera bara skivar eller rullar bollar som jag plattar till lite och gräddar i 175 grader tills de fått fin färg och är torra. Smörkräm:
Smält 35 g kokosfett, låt svalna och rör sedan ihop med 250 g mjukt mjölkfritt margarin och ca 3 dl florsocker.
Smaksätt smeten med 2 tsk vaniljsocker och 100 g smält avsvalnad mörk choklad.
Bred krämen på bottnarna, båda ska vara kalla.
Ställ i kylskåpet en stund så att de är ordentligt kalla.
Smält ca 150 g mörk choklad och 1 msk neutral olja.
Doppa biskvierna och låt svalna.
Kokosfettet kan kännas onödigt när det är så lite, men det är det som gör konsistensen 🙂
Äntligen finns Trogen till döden på YouTube så att alla som vill se en svensk film om straight edge och hardcoremusik kan göra det när de vill! *Pustar ut efter att ha längtat så länge efter den här dagen*
Är du det minsta intresserad av hur det är att tacka nej till alkohol hela livet och samtidigt lyssna på snabb, hård musik kan jag varmt rekommendera en titt!
Jag var den enda av mina vänner och klasskamrater som inte provade alkohol i högstadiet men det var först i gymnasiet som jag upptäckte att det fanns andra som jag. De kallades Straight edge och av en slump hade en av mina barndomskamrater en kille i sin klass som var det. Han gav mig ett blandband och tillsammans med tips från en av mina andra barndomskompisar började jag lyssna på hardcore. Och kanske särskilt Refused.
Första gången jag såg dem på Hultsfred 1996 blev jag knockad av energin på scen. Prick såhär såg det ut:
Sen dess var jag fast! Det är därför extra roligt, och lite läskigt, att få en inblick i hur ens idoler såg på den tiden. Särskilt efter deras reunion förra året då jag såg demspela vid åttatillfällen, många av dem tillsammans med Marie (som har skrivit ett matigt fanzine för den som vill läsa mer).
Boken är skriven av Patrik Wirén, sångare i Misery Loves Co, och i förordet blir jag lite nervös över att redaktören gett honom lite väl fria händer men det ordnar upp sig i första kapitlet. Genomgående är det otroligt många interna detaljer som kunde ha behövt bättre redigering men det är ändå en unik inblick i en tid som betytt mycket för många, både i Sverige och utomlands.
Mest tagen blir jag av trummisen David Sandströms mamma. Vilket engagemang! Hon påminner mig om min killes familj så kanske är det typiskt för Umeå? En sammanhållning och en självklar inställning att hjälpa till, att delta, att stödja ungdomarna. Jag minns hur imponerad jag var över att höra hur många kids i Umeå som var vegetarianer och när vi var där uppe på spelningar så hade nästan alla X:at händerna. Tänk att få växa upp i en sådan kultur!
Det är fascinerande att backa bandet och få höra om hur allt började och en gång för alla reda upp vad som hände under det där sista året och framförallt varför.
Jag pratade med Marie om boken när vi sågs i Stockholm härom veckan och vi var båda överens om att vi hade velat läsa ännu mer men så är vi ju otroligt nördiga när det gäller Refused också. Det är trots allt en intern bok men för mig som är rätt i målgruppen blir den väldigt speciell.
Superduper tips från Stockholms stadsbibliotek! Den 3 mars kommer Dennis och Patrik till Kulturhusets bibliotek för att prata om boken. Det vill jag inte missa för allt mjölkfritt smör i Carlshamn!
Min älskade dator ger snart ifrån sig dödssucken så medan jag försöker rädda bilder och dokument går det inte att blogga alls tyvärr! Jag vill ändå ta tillfället i akt att skriva några rader när jag lånar min killes dator! Ovan en bild från Håll det äkta-spelningen vi var på förra helgen, riktigt bra! Så fort jag får tillfälle ska jag recensera Refused-boken, i går var Straight Edge med som en fråga i På spåret och i dag öppnar utställningen Umeå – The European Capital of Hardcore 1989-2000 som jag vill se nästa gång vi är uppe, troligtvis i samband med Håll det äktas releasefest.
Jag tror få personer kan ha missat LRF Nyköpings uttalande som fick fötter i sociala medier, samlat av Djurens rätt här och här, vilket fick mig att leta reda på en motsvarighet till den gröna matens beskyddare – som inte går köttlobbyn till mötes – och fick tips av Svenskt kött om Baljväxtakademin. Min kritik mot LRF bestod främst av att de ville skapa debatt om att fler borde äta svenskt kött på bekostnad av ett grönt initiativ, något de egentligen borde stå bakom…
Ett exempelt på ett sådant är restaurang Betan som officiellt öppnar på måndag men jag var där ändå i går med ett helt gäng av mina nyfikna kollegor, riktigt gott och fin lokal, där kommer jag trivas! Sofia skriver bra på SVT Debatt om att fler borde bryta köttnormen och en av de främsta anledningarna är ju att det är så gott! Se bara på senaste avsnittet av Mat i munnen, jag fullkomligen längtar ihjäl mig till Malmö!
I april sticker vi dit för att se Judge och klappa på grisarna på Ängavallen! Och på tal om Malmö så har Gaashud tyckt till om Astrid & apornas färskost som vi hade så höga förhoppningar om (rackarns!) och Tensta Konsthalls veganbrunch var inte alls så fantastisk som vi hade önskat. Nåja! Jag har köpt en ny kamera som gör mig glad – en likadan som min vän Al-Wadood har på sin fina blogg – och hoppas få upp lite bilder här så snart tillfälle ges!
I går var vi på visningen av Trogen till döden. 20 spänn i inträde till Torpet i Segeltorp är ju så punk! Vi hann gå förbi biblioteket på torget innan de slog upp dörrarna och där inne plockade jag på mig Bimbonedslaget, Nina Björks senaste och en Bodil Malmsten innan bibliotekarien fick förklara för mig att mitt lånekort för Stockholm inte gäller i Huddinge. Rackarns! (Det går att få ett till men jag är aldrig så långt söder om söder!)
Vi satte oss tillrätta och spanade efter bekanta ansikten i publiken innan filmen så rullade igång. Ett väldigt ambitiöst projekt från en privatperson med stöd från nykterhetsorganisationen han jobbar för. Så ovanligt, och det påpekade jag efter visningen också, att höra negativa kommentarer om alkohol på film. Sällan är det så rak kommunikation som att alkoholdrickandet inte bara drabbar den som dricker utan även den närmaste omgivningen, polisen, sjukhusen, socialen osv.
Men det fanns inga pekpinnar i filmen, bara en känsla av att de som valt att leva straight edge gör det för att de hittat hem. Och vad jag känner igen mig i det. En kille kom fram och hälsade och såg mitt flammande X på handleden och när jag sa att nej, jag har inte hängt med något gäng, det har alltid bara varit jag, blev han extra imponerad. Men för mig har det aldrig varit svårt att säga nej. Jag har bara gjort det som känns rätt för mig.
Det är så otroligt viktigt att den här filmen kommer ut i skolorna och visar kidsen att det är okej att säga nej, att det till och med är coolt. Du behöver inte gilla hardcore för att imponeras av Marc. Du behöver inte vara kille för att skejta eller sjunga i ett band. Du behöver inte vara filmskapare för att göra en film om något som du brinner för.
När sångaren i Hårda tider sa att det är en ära för honom att säga att han är straight edge, att alltid vara sig själv vid alla tillfällen, trillade det tårar nedför mina kinder. Och när sångaren i Abhinanda berättade att hans barn tycker att han är cool som inte dricker öl som de andra farsorna ökade mitt hjärta i omfång lite. Filmvisningen av Trogen till döden togs med andra ord väldigt väl emot av mig. Tack för den! Och se till att lägga upp den på YouTube snart!
Nu börjar det likna något! För ett år sedan fick jag nys om Trogen till döden, en film om Straight edge i Sverige och den 1 november har den äntligen premiär! Kika på hemsidan för mer info!
Det är nästan svårt att beskriva hur det känns, jag blir otroligt peppad av att dessa personer kommer lyftas upp och få komma till tals. Straight edge är en sådan liten subkultur i vårt land men en otroligt positiv sådan. Positive Hardcore, Positive Youth!
Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
Det här är min favorittweetfrån 2012, även om den tar plats på Facebook! Jag är inte helt säker på att alla företag bör ha så här personlig service men när det funkar är det mer än klockrent, det är rent fantastiskt!
Vill du veta mer om sociala medier-trender inför 2013 så kolla igenom Hans sammanställning, jag hann tyvärr inte bidra eftersom jag var lite upptagen med att stå längst fram på alla Refused-spelningar! Det kommer en uppdatering om helgen inom kort!
Dennis berättade i går, på KBs scen i Malmö, att Refused i slutet av 90-talet hade runt 300 spelningar om året. För den här scenen är 8 konserter på ett år med samma band inget märkvärdigt, snarare tvärtom och för mig är det självklart att söka mig genom landet för att höra mitt favoritband om och om igen.
Det är svårt att förklara för någon som står rakt upp och ner med armarna i kors när de går på konsert. Som har en öl i handen och diggar lite stilla i takt till musiken och tycker att det är najs. Så gör jag visserligen också men det har ingenting med en hc-spelning att göra.
När jag gick i gymnasiet var det ingen som var som jag. Alla mina vänner drack alkohol. Alla mina vänner åt kött. Refused råkade vara på helt rätt plats när jag höll på att skapa den övertygelse och identitet som är en så stor del av vem jag är nu som vuxen.
När jag står längst fram och ser mina idoler i dag, liksom då, känner jag en sådan enorm lycka – energi – samhörighet som jag aldrig någonsin känner annars och som är ovärderlig för mig.
Det är den känslan jag vill åt.
När den första responsen jag får från alla som får höra om min och Maries roadtrip är att vi skulle vara groupies tänker jag att de aldrig någonsin har upplevt det jag har upplevt. Att de inte har en aning om vad jag känner. Och kanske framförallt, att de nöjer sig med att stå med armarna i kors när de går på konsert.
Fick via Johan nys om en sida som heter Trogen till döden och som är ett projekt som går ut på att intervjua personer över hela Sverige som är straight edge för att visa upp kulturen för fler än bara de invigda. Så småningom blir det det till en film som jag väldigt gärna vill se.
Det första som slår mig när jag ser ett klipp från en hardcorespelning med Terror i Göteborg är att det är så typiskt för scenen att banden å ena sidan har en sådan rå energi på scen som smittar av sig på alla som är där och å andra sidan är så väldigt vänliga i sina mellansnack och har världens mest vettiga värderingar.
Plus att det kan serveras nybakta bullar i samband med spelningar om man har tur.
Tanken är att förmedla vårt engagemang och det livsval vi gjort till först och främst ungdomar men vi tror även att det kan intressera hela vårat samhälle. Vi kommer att under några månader följa väl utvalda personer som valt att leva sitt liv nyktert (läs Straight Edge) och som har en intressant livshistoria att berätta. Här följer ni vad som händer under produktionen och senare arbetet med att marknadsföra filmen på skolor, ungdomsgårdar, filmfestivaler osv. Sitt ner i båten och håll i hatten!
Okej! Jag tycker att det låter helt fantastiskt och hoppas verkligen att den får spridning till kidsen, hade verkligen uppskattat något liknande när jag gick i skolan och fick för mig att inte dricka alkohol. Stort lycka till!
