I fredags tog vi en snabb middag på Holy cow och begav oss sen till Stadshuset.
Där visades nämligen Väck mig när ni vaknat – filmen om Silvana Imam.
Jag har aldrig varit i Blå salen innan men det var riktigt mäktigt att få köpa popcorn och se film där.
Lika stor som lokalen är, lika intim kändes visningen. Silvanas familj, hennes flickvän, kollegor och vänner var där för att se filmen tillsammans med oss andra.
Jag trodde att jag skulle börja gråta, eftersom jag grät fyra gånger när hon spelade på Gröna lund, men istället tjöt jag av förtjusning. Gång på gång.
Tanken på att producenterna fick idén att göra en dokumentär redan för 3,5 år sedan känns lika självklar som att den visas i Stockholms stadshus. För en sån person är Silvana. Det är fantastiskt att få se henne bli kär, hitta sig själv och sin röst, kämpa för det hon så starkt tror på och göra comeback efter att allt rasat ihop.
När filmen var slut och alla tagit emot applåder ställde sig Silvana framför filmduken och trots att hon är 176 cm lång såg hon så liten ut. Men jäklar vad felaktig den bilden är! Gigant, got damn it! Hon är en gigant.