Den här årstiden vaknar man plötsligt en regnig dag med en kråka i halsen, så är det bara. Jag är inte där än, tvi tvi, men den dagen kommer troligtvis någon gång de närmaste månaderna. Då kan man inte träna. Inte yoga, inte boxas, inte springa. Därför stickar jag ut nu och trotsar vinden. För att kroppen kan.
Dags att slänga ihop en ny springlista! Har du någon favoritlåt att springa till?
Tolv grader och regn på midsommar hindrade inte oss från att sticka ut och springa. Jag fick bestämma vägen (till bron och tillbaka) men redan uppför första backen visste jag att vi skulle ta en omväg. När vi kom fram till bron sprang benen av sig själva så vi fortsatte över och bort över nästa bro innan vi vände tillbaka.
Eftersom jag bor i de kvarter där jag växte upp är varje meter full av minnen. Där gick jag i lågstadiet. Där försökte vi cykla vilse. Där pallade vi äpplen. Där var vi på hemmafest. Det gick fortsatt bra över broarna på tillbakavägen trots att det var mycket uppförsbacke och bilarna körde nära trottoarkanten.
Istället för att springa raka vägen tillbaka svängde vi av till höger uppför backen vid kolonistugorna bredvid mitt gamla fritids. Vid sju kilometer mötte vi ett par som packade i sin bil varpå killen som var i vår ålder spontant utbrast ”Smart att träna på midsommar! Vad avundsjuk jag blir!”.
En halv kilometer bort väntade så äntligen en skön nerförsbacke. Regnet tog i men nu var det så nära. Innan vi svängde av till vänster uppför sista mördarbacken önskade en äldre man, som också var ute och sprang, oss glad midsommar. Sen var det nedräkning var hundrade meter.
Precis innan mitt koloniområde pep klockan till, vi hade klarat det! Min första mil! Det firades med Bamse-mys, jordgubbar och en varm dusch! Nu ska vi äta lunch. Glad midsommar, vad du än gör!
För ett år sen drabbades jag av sådan lust att börja springa igen att jag genast begav mig till en lämplig skohandlare. Minns att vintern inte var som en vinter utan som en evighetslång väntan på våren. Då passade det bra att snöra på sig ett par knallrosa skor.
Vi får se om helgen kanske kanske väcker den lusten till liv igen?
Det har knappt gått ett år sen vi började springa ihop men det märks att kroppen är starkare och framförallt, jag hör inte längre några tvivel. Rent mentalt så motarbetar kroppen sig själv av någon anledning, känner du igen det? Ska du verkligen springa? Men det regnar ju? Du har glömt dina vantar! Är du inte lite törstig? Kissnödig? Det är så skönt hemma i sängen! Gör det inte!
Det underlättar verkligen att kroppen har insett att jag bestämmer! I går stack vi ut på en runda som kändes jättebra, jag hade kunnat fortsätta även fast det regnade.
Annars ägnar jag mig gärna åt sånt här i vardagsrummet. Pilates och yoga skiljer sig åt men en gemensam nämnare är att öva upp styrkan i musklerna som sitter långt inne i kroppen, i bältet runt magen och ryggen.
Många övningar som ser lätta ut kräver enorm styrka, det är den kombinationen som jag har fallit för. Den utmaningen. Sen gillar jag att köpa en massa roliga träningskläder också och är tacksam för den ursäkten!
Redan i går kväll när jag somnade såg jag fram emot att gå upp tidigt och möta dimman. Därför var det inte så konstigt att jag vaknade sju och direkt gick upp och klädde på mig träningskläderna. Är lite osäker på hur lång rundan var (en mil?) men vi sprang inte hela vägen då det fanns så mycket att titta på. Som på bilden ovan. Har hägrarna flugit sin kos eller finns det några kvar? Såna viktiga frågor.
Vid ett tillfälle började vi springa men stannade direkt då vi fick syn på en rådjursfamilj som låg gömda i gräset. De reste sig upp och tvillingarna försökte få lite mat från sin mamma men hon var mer intresserad av att plocka nypon och tvätta sin vita rumpa. Svårt att gå därifrån när de står kvar!
Kom hem, körde lite pilatesyogastyrketräning och bestämde dagens utflyktsmål: ett fågeltorn vid en sjö i en skog alldeles i närheten. Bästa sättet att spendera söndagar på är i skogen.
För ett knappt dygn sedan tog jag på mig mina nya snabba löparkläder som inhandlats kvällen innan på Urban Outfitters butik på 14:e gatan och satte igång springlistan på Spotify. Min kille vaknade förkyld så jag lämnade hotellet själv och begav mig ner till Brooklyn bridge för att säga hej då.
När jag sprang upp på bron hörde jag mig själv tänka att ta det lugnt, nöja mig med halva, stanna och ta lite bilder, sådär som hjärnan fungerar. Vi sprang tillsammans över Willamsburg bridge tidigare i veckan, en riktig killer för benen med sin långa lutning, och då hade jag ett mantra i huvudet som tvingade bort alla sådana ursäkter. Det är verkligen mitt bästa knep! Mantrat löd: inga ursäkter. Inga ursäkter. Inga ursäkter.
Precis när jag nådde mitten av bron kom Knäpper mina fingrar på i lurarna och den gjorde mig så oerhört glad och stark! Och då hade jag ändå precis luftboxats lite till Marky Marks Good Vibrations. Då behövs inget mantra. Jag vände vid brofästet vid Brooklyn, tog den här bilden och sprang sen hela vägen tillbaka till hotellet för att packa och äta frukost. Älskade stad! Min kille hälsar att vi ses nästa år!
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑
