Liksom många andra håller jag de riktiga känslorna borta från sociala medier där jag aktivt skriver varje dag. Vi är personliga men inte privata. Det är egentligen en märklig uppdelning men den fungerar allra mest friktionsfritt när allt vi delar med oss av lämnar små digitala fotspår efter sig.
Därför har jag i år bestämt mig för att börja skriva dagbok igen, något jag gjort så länge jag kan minnas, innan bloggandet. Där är tanken att allt ska få plats. Precis hela livet. Ingen oro över vad någon ska tycka, bara menat för mina ögon.
Med det sagt vill jag uppmuntra fler att våga frångå de vanliga uppdateringarna och blotta känslorna. I regel blir det ju fantastiskt bra när vi gör just det. Bara läs Helena och Moa berätta om hur de påverkats av att deras förhållanden tagit slut. Så rakt och naket, rätt in i hjärtat.
Under en av mitt livs absolut värsta PMS-trippar nyligen fick jag för mig att min kille ville göra slut med mig efter att vi (läs: jag) bråkat. Sådan skam, sådan saknad, på samma gång. Kunde inte tänka logiskt, kunde absolut inte sova. Har aldrig varit med om ett sådant stormande känslohaveri, så dåligt tajmat i det omöjliga tillståndet mellan sömn och verklighet.
Som tur var gick vi inte sönder.
Förhoppningen är att aldrig någonsin behöva skriva om att vi gjort slut, vare sig här eller i min dagbok. Han är den bästa personen jag någonsin haft nöjet att lära känna och hans kärlek går banne mig inte av för hackor. Det är värt att notera!