Jag hittar både mig själv och Marie i folkhavet i videon ovan, inte så otippat kanske men kul ändå! Det gick ett rykte (från bandmedlemmarna själva) att den här konserten på Exel Arena i Umeå spelades in av SVT, någon som vet när den dyker upp?
Refused-saknaden är för övrigt enorm, särskilt kändes den i magen i morse när jag gick förbi KB och insåg att vi var här nyss. Lyssna på hela konserten i Musikguiden i P3 och läs den här fantastiska intervjun med Jon på Farsot om du som jag behöver en dos för att stilla saknaden.
Det är väldigt fint att regeringen ger pris till Refused för lång och trogen tjänst, närmare bestämt ett hederspris för deras betydelse för utomordentliga och mångåriga insatser för svensk musik i utlandet, ännu finare att de i det sammanhanget passar på att hylla vad den socialdemokratiska politiken betytt för dem. Inför handelsminister Eva Björling (M). Uppdatering: Jon är inte med på den melodin!
”Vi startade bandet du vet tidigt 90-tal när vi hade en högerregering, vi hade en rasism på frammarsch och vi hade liksom väldigt dålig musik och att det är ju liksom en av huvudorsakerna till varför vi står här i dag”, säger Dennis i SVTs inslag.
”När vi satt där bak och så tänkte vi undrar om de vet vilka de har bjudit hit? Men det verkar de ju veta så att det var ju kul. Vi tänkte tacka… vi växte upp och startade bandet i början av -90 talet och vi är jättemycket en produkt av den socialdemokratiska andan av folkrörelsen, folkbildningen, att utan studieförbund, utan ungdomsgårdar, utan liksom en levande kultursatsning så hade inte vi stått här i dag.”
Vem har vuxit upp med bättre idoler än jag? Ingen.
Jag har redan summerat de finaste vegohjärtanen i år och dragit ihop en topp 10-lista över de finaste klänningarna jag provat på Beyond retro men här kommer en slutgiltig sammanfattning av 2012 och om du vill kan du kopiera frågorna nedan och svara på dem i din blogg! Det går bra att skriva flera alternativ om det finns behov av det, här är mina svar!
Årets hångel: Säger inte var och inte med vem men kan inte minnas att något tidigare hångel varit såhär minnesvärt: det gjorde mig alldeles vimmelkantig och fick mig att gå vilse trots att jag har utmärkt lokalsinne. Han som var med vet vilket jag menar.
Årets sommarnatt: Efter att ha dansat hela kvällen på Färgfabriken tog vi en taxi hem till honom och hamnade i kön till korvkiosken där vi började prata med en herre som bjöd på en sådan osannolik historia att vi stod kvar en timme och pratade medan himlen ljusnade och måsarna skrek åt oss. Så otippat och fint. Han som var med vet vilken jag menar.
Årets upplevelse: Förutom att åka Tilt för första gången och älskat den känslan så mycket att jag var tvungen att göra om det har det varit väldigt roligt att spela in P3 Browser. Jag älskar radio, det är en konst att lyckas få med allt en vill säga under bara några minuter, inte som här där jag kan gå in och justera om och om och om igen.
Årets besvikelse: Att Emanuel flyttade till Göteborg. Jag har redan förlorat en bästis till där jävla stan och så sticker han med. Vilket innebär att vi inte var bästisar helt plötsligt. Det går liksom inte att underhålla på avstånd. Jag är ändå väldigt glad och tacksam eftersom det innebar att min vänskap med Anton fördjupades rejält och nu är han det bästa jag har. Jag älskar dig!
Årets resa:New York med mamma såklart! Det var underbart att få visa henne Manhattan och Brooklyn och att hon fick se mig så lycklig. Du ser alldeles förälskad ut, sa hon när vi satt på min favoritrestaurang och jag svarade att det inte är någon kille, det är New York. Jag älskar verkligen den staden. Malmö och Umeå går inte av för hackor de heller men det är något särskilt med NY.
Årets upptäckt: Att det går utmärkt att äta varannan vegan. Vet inte varför jag inte har kommit på det tidigare, att det faktiskt går att lägga upp det som man vill. Jag vill ju äta mer veganskt för att jag tycker att ägg- och mjölkindustrin är horribel. Och nu gör jag det. Mitt hjärta mår väldigt bra av det.
Årets låtar: Här har jag samlat alla de låtar jag tjejlyssnat på i år! Återkommer med en mer koncentrerad lista, kanske topp 30 eller 25.
Årets film: Det var ett ganska enkelt val. Moonrise Kingdom. Såg den två gånger på bio, andra gången som ursäkt för att få träffa en söt pojke. Om jag inte skriver Batman kommer Robin bli sne och den passade ju fint på stora duken. Gillade även Palme och Bridesmaids (kom den i år?). Så.
Årets bok: Jag är väldigt svag för förhandsex, särskilt när det handlar om favoriterna Gillian Flynn och Dennis Lehane, tack för det Bia! Årets bok måste ändå krediteras Fifty shades of Grey. Inte för att den är så bra utan för att den varit på allas läppar. Och jag tipsade Pocket shops inköpsansvarig om att ta in den så jag känner mig lite lite skyldig till allt pirr som spridits.
Valfri bubblare
Årets grismys:Ängavallen. Jag var så enormt lycklig den dagen, grät av lycka på vägen därifrån. Kommer göra om det nästa sommar också, längtar!
Klart!
Här kommer frågorna, bara att kopiera och klistra in på din blogg! Jag vill passa på att utmana mina vänner. Bia, Emma, Sanna, Lo, Helena, Annika, Oskar, Tommie, Josefin, Philip, Josefin, Emanuel, Christoffer, Hanna, Jenny… Stopp! Vill bara avsluta med att skriva att det här året har vänskap betytt allt för mig. Alla nya bekantskaper. Alla gamla. Jag älskar mina vänner. Blogga nu!
Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
I morgon bitti är jag med i P4 Morgon Västerbotten och pratar om Refused och Umeå, två av mina favoritämnen! De hade läst min blogg, hörde av sig på Twitter och ringde sen upp. Vilken ära att få bli tillfrågad som stockholmare! Framförallt känns det som en bra start på helgens Umeå-äventyr och kanske får jag en chans att formulera vad det senaste årets nostalgitripp faktiskt har betytt för mig. Beror på hur kvicktänkt jag är vid den tiden.
I grund och botten tror jag att den här nostalgin handlar mycket om identitet och jag märker mer och mer hur påverkad jag är av de där få åren i slutet av 90-talet. Min vän berättade häromdan att han drog mig som case för en kund där han beskrev mig som en ”mental Umeåbo”. Så fint!
Malmö och New York i all ära, Umeå är den stad jag först blev kännbart förälskad i. Kulturen, scenen, kreativiteten, björkarnas stad var inte som något annat då och jag har den fortfarande så oerhört kär. Jag höll till och med på att tatuera in ett björklöv en gång i tiden!
Just nu längtar jag lika mycket till att vandra längs älven förbi Hamnmagasinet och gå in och ta en fika på Schmäck som allt det andra roliga vi ska hitta på, som har med just Refused att göra. Lyssna runt tio över 8 så får du höra vad jag lyckas haspla ur mig!
Och ja, blåmärkena har lagt sig sen i helgen, det är hög tid att skaffa nya!
Den här helgen blev allt och lite mer än jag någonsin hade kunnat önska! Peppen innan, på lunchen i torsdags, bara ett par timmar innan jag skulle sticka var ju rent ut sagt löjlig! Jag var löjlig!
Precis allt flöt på hela helgen; flyg flög, tåg passade tiderna och de frågetecken som uppstod visade sig senare lösa sig av sig själva som utropstecken. Jag har hunnit träffa så oerhört många fina människor under en väldigt kort och intensiv period och kunde inte vara nöjdare. Samtidigt har vi spelningen i Umeå nästa helg att se fram emot, det är nästan för bra för att vara sant. Tre dagar kvar!
Okej, här kommer min sammanfattning!
När jag kom till Bromma flygplats i torsdags var visserligen flyget lite försenat men eftersom jag direkt innan start hade börjat prata med min stolsgranne om den tjocka inbundna fantasyboken han hade med sig kom det sig så att det inte gjorde något att jag missade flygbussen med fyra minuter för han erbjöd mig att åka taxi in till Triangeln på hans firmas konto. Inte bara det, jag förstod hans danska, så stolt!
Jag var mer än vanligt förälskad i Malmö när vi kom fram och tog bussen förbi paketen i trädet på GA torg till Centralen för att möta upp Marie på vårt hotell. Marie som jag träffade i juni för första gången och som jag delar så mycket med. Vi hann visserligen inte besöka Curry Hut som jag hade längtat efter och jag hade glömt att skriva ut min biljett till spelningen på KB men vi prioriterade att snabbt krama om Sara och tog sen en falafelrulle för 25 spänn på Jalla jalla istället, fanfuckingtastisk, och kunde visa upp biljetten i mobilen och scanna den.
Det är märkligt att jag aldrig varit på KB, det är ju en av landets bästa konsertlokaler så vitt jag kunde se. Förbandet lämnade lite att önska men när Refused gick på kvart över nio var det för att imponera på alla som tagit sig dit. Everlasting, Hook, line and sinker, Circle Pit, Rather be dead och New Noise gjorde mig helt galen!
I sociala medier började folk härja om att de skulle spela Pump the Brakes och det var något jag givetvis hakade på! Vi hade pratat lite med Dennis efter spelningen och då sa han att han hade lobbat för den så det verkade lovande inför Göteborgs-spelningen dagen därpå. När vi promenerade hem genom Malmö-natten pekade jag ut allt jag älskar för Marie och det var inte lite. Jag älskar Malmö så.
Trycket från publiken gav mig några rejäla smällar och jag gav mig själv nackskador vilket resulterade i att jag knappt kunde sova på natten men vi var ändå oerhört nöjda när vi gick och la oss. Även om vi knappt kunde somna!
På morgonen vaknade vi helt groggy, åt frukost och jämförde blåmärken. Aj, sa jag. De var värre mot dig, sa Marie. Jag börjar bli gammal, sa jag. Nej, de bråkade verkligen med dig, sa Marie och sen gav vi oss ut på stan. Så fint att höra Marie ställa expediterna inne på Benetton till svars för var ullen kommer ifrån, hon är precis som jag!
Efter ett besök på Boulangerie, där jag köpte med mig kolbröd, skiljdes vi åt. Jag vandrade Davidshallsgatan fram och gick in på TjallaMalla där jag möttes av Sommarsnö med Lorentz & Sakarias, det var alldeles underbart! Jag provade lite kläder, beskådade blåmärken i helkroppsspegeln och tog sen en promenad genom kyrkogården bort till Media Evolution City där jag hälsade på Sara och hade ett mysigt samtal med henne medan jag väntade på stans stiligaste karl. Okej, smartaste också.
Jag uppskattar verkligen de stunder då jag får chansen att prata med Magnus Thure, det är såklart alldeles för sällan eftersom vi bor i olika städer men när det sker är jag så oerhört glad. Vi pratade om relationer och jobb och jag lämnade M.E.C.K. med nya insikter och ett brett leende på läpparna, sjukt peppad på att få checka ut från hotellet och bege oss mot Göteborg.
Av en slump träffade vi på min fina vän Maria på Centralen och fick efter några spårvagns-om och några spårvagns-men skjuts till Järntorget. Vi skulle egentligen sova hos Copygram-Magnus men han stannade lite längre på ett kalas så vi gick och satte oss på Kellys på Andra långgatan utan honom. Som bekant finns det tre saker jag gillar med Göteborg: Kellys, Pustervik och Maria så det var en bra kombination. Deras vegankebab är att dö för!
Eftersom vi inte ville missa förbandet drog vi till Pustervik efter maten medan Maria åkte hem och lämnade in våra väskor i garderoben. José fick med oss backstage och det är ungefär så mycket jag berättar om den saken. När Paper började spela gick vi ut igen och lagom till att Refused skulle gå på stod vi längst fram igen. Dags för den andra spelningen!
Hej, vi heter Refused och kommer från Umeå! På trummorna stod det budskap vi hoppades på men det var ändå helt sinnessjukt när de spelade Pump the Brakes, som vi hade längtat! Jag älskade att se publikens glädje speglas i ansiktena på scen. Vi står precis framför Dennis i videon nedan och mina armar stäcks upp i segergest mot slutet när han erkänner att allt tjatande på Twitter och Instagram påverkat dem!
Lyckades ge mina blåmärken blåmärken men det gjorde ingenting alls. Efter konserten lyckades vi hamna backstage igen och stannade där till deras turnébuss åkte vidare och vi gick till vårt hotell som vi lyckats få tag på under kvällen. Jag sjöng Pump the brakes i duschen runt halv tre-tiden, så nöjd med alla möten och samtal under kvällen.
Göteborg var faktiskt fantastiskt vacker i sin vinterskrud, det ska jag inte hymla om. Och hotellet hade en utmärkt veganfrukost, tack för det! Vi tog en taxi till flygplatsen och lämnade västkusten bakom oss för att åka hem till hufvudstaden. Resorna är verkligen halva grejen med turnén, det är så fint att komma ut och se Sverige. Väl hemma tog jag ett välförtjänt bad och beundrade min kropp som hållit ihop trots allt.
Av en slump blev vi hembjudna till Christoffer som jag träffade första gången på Punkfest 2 i Umeå 1998 men inte har hälsat på sen dess och som Marie också kände på den tiden. Minns att min bästis och jag hade en bandare som var döpt till just Pump the Brakes då nån gång. Det var hur trevligt som helst att komma hem till honom och äta punkgryta och busa med hans dotter. Kolbrödet som jag hade med mig fick mycket beröm från den kortaste i gänget och vi kopplade av med Pippis jul innan det var dags att bege sig.
Vid sju stod jag, Marie och Malin, Maries kompis, i kön till Debaser för att fixa stämpel till kvällens efterfest då Randy skulle spela. När det var kirrat hoppade vi på tunnelbanan till Globen och letade rätt på Annexet där vi sprang på några killar som vi kände igen från Göteborg. Okej, det var delar av Refuseds gäng. Jag måste säga att David Sandström har otroligt stiliga glasögon, misstänker att de är från E&E. Nåväl!
Klevertak var förband och jag tyckte att de värmde upp publiken riktigt bra! Det var extra kul att folk från Twitter kom fram och sa hej (och ville ha en kram), det är fint på alla sätt! Sprang på Emil och hittade Axel i publiken och drog med honom bort till högra sidan av scenen där vi stod och inväntade introt som vi kunde vid det här laget. Fy fan vad peppad man blir när de kommer på! Spelningen filmades och helt plötsligt hade jag en kamera rätt in i ansiktet och blev jättegenerad och gömde mig bakom Marie.
Den här spelningen var den med minst blåmärken för oss alla, ett misslyckat stage dive under Everlasting och med en liten twist på slutet för vi gick innan spelningen var slut. Inte för att det inte var bra utan för att hinna till Debaser. Och det gjorde vi men fy farao vad trött jag var! Och fy farao vad publiken som kommit för att se Randy var glada! Det var riktigt fint att se. Nu ska jag ta det lugnt några dagar innan det är dags för äventyret i Umeå, längtar ihjäl mig! Ses vi där?
Dennis berättade i går, på KBs scen i Malmö, att Refused i slutet av 90-talet hade runt 300 spelningar om året. För den här scenen är 8 konserter på ett år med samma band inget märkvärdigt, snarare tvärtom och för mig är det självklart att söka mig genom landet för att höra mitt favoritband om och om igen.
Det är svårt att förklara för någon som står rakt upp och ner med armarna i kors när de går på konsert. Som har en öl i handen och diggar lite stilla i takt till musiken och tycker att det är najs. Så gör jag visserligen också men det har ingenting med en hc-spelning att göra.
När jag gick i gymnasiet var det ingen som var som jag. Alla mina vänner drack alkohol. Alla mina vänner åt kött. Refused råkade vara på helt rätt plats när jag höll på att skapa den övertygelse och identitet som är en så stor del av vem jag är nu som vuxen.
När jag står längst fram och ser mina idoler i dag, liksom då, känner jag en sådan enorm lycka – energi – samhörighet som jag aldrig någonsin känner annars och som är ovärderlig för mig.
Det är den känslan jag vill åt.
När den första responsen jag får från alla som får höra om min och Maries roadtrip är att vi skulle vara groupies tänker jag att de aldrig någonsin har upplevt det jag har upplevt. Att de inte har en aning om vad jag känner. Och kanske framförallt, att de nöjer sig med att stå med armarna i kors när de går på konsert.
Jag vågar knappt ha några förväntningar på de närmaste dagarna. Även om jag är helt övertygad om att de kommer bli några av årets bästa! Ho ho ho! Just nu planerar jag de sista detaljerna med Marie inför vår #Refusedroadtrip, dubbelkollar flyg- och tågtider till Malmö, Göteborg och hem igen och försöker förklara för mina närmaste att det är helt naturligt att jag kommer bo hos någon jag aldrig träffat nästa helg i Umeå. Går på känsla!
Åh, Umeå! Som jag älskar den staden. Vill promenera över broarna, längs med vattnet vid Hamnmagasinet, ta en sojachoklad på Schmäck, passa på att se The Hobbit, bada bastu på Maries hotell, spela musikquiz med min hyresvärd… Och se konserten på lördagkvällen förstås!
Och Malmö! Bara att luncha med Magnus Thure på fredag känns som en dröm som går i uppfyllelse! Det ska bli riktigt mysigt att träffa Sara, jag längtar så efter henne. Ska impa på Marie med hjälp av Curry Hut på Bergsgatan, bara ett stenkast från KB där Refused spelar. Sen får vi se vad som händer!
Göteborg och jag har inte samma relation, alls. Men jag gillar ju Pustervik och jag ska ta med Marie till Kellys på Andra långgatan för att äta vegankrubb och där kommer Magnus möta upp oss, så fint att vi får sova hos honom. Och på lördag kommer det en massa folk till Annexet, Beppe, Axel, Malcolm, och så är det ju efterfest på Debaser då Randy ska spela. Det kan liksom inte bli annat än oslagbart.
I dag bokade jag och Marie biljetter till Refuseds spelningar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det kommer bli en himla fin resa att göra ihop och jag ser verkligen fram emot att hänga lite i Malmoe. Nu håller jag bara tummarna för att vi får biljett till Umeå också, det blir så att säga höjdpunkten på den här turnén!
Innan Refused drar igång är det hög tid att se Duvchi igen på Keys och efter besöket till Umeå kommer jag att njuta riktigt ordentligt av att se Ben Howard igen. December ser rätt så ljust ut!
I dag hade vi riktigt roligt i studion, jag önskar nästan att det var vårt mellansnack som spelades in och sändes i radio. Jack och jag är lite fnissiga mot slutet men det gör inte så mycket. Vi pratade om YouTube-fenomen och det är en riktigt bra intervju med William Spetz under första timmen som jag skrattade högt åt flera gånger, Angelica visar sig vara smått förälskad i FreddeGredde och sen bjuder vi på en massa tips under timme två, bland annat min favoritapp just nu. Söndag kl 18:03!
Marie och jag har så smått börjat fila på vår Refused-roadtrip som annonserades i dag. Malmö, Göteborg, Stockholm, kanske Oslo och så självklart Umeå. Älskar att ha någon att planera med och som kommer med kommentarer som ”Men du… Tror du det är risk att det blir något, typ andra band, i Umeå på fredagen? Värt att ta två nätter där kanske?” Självklart! Vill påminna om att Dennis sa på Jazzhuset att de ska spela Pump the Brakes nästa gång de kommer till stan!
Mark Zuckerberg hälsar att Facebook nu har en miljard aktiva användare varje månad vilket är helt galet många människor med tanke på att det finns drygt 7 miljarder på den här planeten. Jag läste ett sådant tänkvärt inlägg på MailChimps sajt i morse om att använda Twitter och Facebook som inloggningsmöjlighet på sin sajt, klart bra poänger. Uppdateringen som de gjorde under dagen är också bra och fick upp mina ögon för det här tillägget som jag är nyfiken på.
Missa inte heller att läsa inlägget om Dela-knappar som gjorde att jag tog bort sådana från min blogg. Det jag däremot har är ju en Flattr-knapp och på tal om Flattr så har de precis rekryterat bästa Martin Törnkvist, är så glad över det, även om han säkert kommer saknas enormt på Media Evolution. Tänk vad det skulle innebära om det fanns Flattr-knappar på YouTube! Mindblown! Vill du ta över hans tjänst (och jobba med den stiligaste karln jag känner till) så sök vetja! Andra roliga tjänster finns att hitta hos Toca Boca, Loopc.am och iZettle just nu!
