I morgon spelar de i Stockholm!
Helen Alfvegren
Djur, yoga och jämställdhet
Etikett: Refused (sida 1 av 4)
En liten fågel viskade för någon vecka sedan att Refused ska spela på Umeå Open nästa år så det är ju bara att åka dit. I dag släppte de dessutom datumen till turnén i vår och jag undrar hur många städer vi besöker? Höru mej, bae?
26 feb 2016 KB, Malmö
27 feb 2016 West Coast Riot, Göteborg
8 apr 2016 Umeå Open, Umeå
9 apr 2016 Umeå Open, Umeå
20 apr 2016 Nobelberget, Sickla, Stockholm
21 apr 2016 Folkets Park, Teaterladan, Huskvarna
22 apr 2016 Nöjesfabriken, Karlstad
23 apr 2016 Klubb 700, Örebro
Det är så svårt att förklara hur mycket det betyder för mig att det band som påverkat mig mest under tonårstiden nu kommer ut som gubbrockare. Är de mitt nya favoritband eller har de aldrig slutat vara det? Mindfuck!
Freedom är fantastisk och jag ser fram emot att se dem igen, snart, för att höra alla låtarna spelas live.
Vad har mitt favoritband Refused och min favoritsysselsättning yoga gemensamt? Jo! Nu har Françafrique äntligen släppts, både på YouTube och Spotify, så då kan jag lägga upp klippet där jag yogar till årets bästa låt!
Har lyssnat på den om och om igen sen konserten på söder då min kille filmade och sen sparade ner den till mig, så fint! Nu ska jag gå och härma mig själv i videon.
Lyckan i går när Marie tog tåget från Karlstad för att gå på Refuseds hemliga spelning på Debaser strand med oss! Vi åt på Helens sushi innan och stod sen och snackade med lite löst folk innan konserten äntligen började vid niosnåret. Precis som vanligt stod vi längst fram.
Det är stor skillnad på att se sitt favoritband inför en publik som älskar dem jämfört med en publik som bara är nyfiken. Otroligt härligt att de spelade New Noise, Rather be dead och Coup D’Etat också utöver de nya låtarna!
Nu är jag helt övertygad om att Françafrique är en av årets absoluta låtar och ser ännu mer fram emot att Freedom släpps i slutet av juni!
Det känns nästan lite overkligt men jo, Refused är tillbaka. För gott den här gången hoppas jag!
Elektra är den första singeln från Freedom, den nya skivan med Refused som kommer i sommar.
Den låter nästan ännu fetare än jag minns den från i lördags!
Det här kommer bli så jäkla bra.
Efter att ha spenderat gårdagen med att se 6-7 band på hardcorefestivalen i Eskilstuna avrundade vi dagen med att ta tåget tillbaka till Stockholm för den hemliga spelningen på Orionteatern med Refused. Det är en helt galet fantastisk lokal med nakna bjälkar, högt i tak och en scen som böljar i en backe av bildäck.
Jäklar, vad de nya låtarna låter bra! Jag är så imponerad och glad för deras skull! Efter åtta stycken konserter, åtta stycken farväl, känns det fullt naturligt att de går vidare precis såhär musikaliskt. Till och med gitarristen får tummen upp även om jag aldrig hade trott det själv. PMA!
Marc, som sjunger i Håll det äkta, tipsade under deras spelning tidigare på dagen om dokumentären New York Hardcore för den som inte kan få nog. Otroligt bra, se den på en gång!
När Jan Gradvall intervjuar Johan ”Shellback” Schuster – som tillsammans med Max Martin är en av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare i internationella sammahang – handlar det om 55 procentig likör, Pink och MTV-galor i Los Angeles men även om straight edge, Refused och musikkåren i Karlshamn, de som trummar i Taylor Swifts megahit Shake it off.
En helt fantastisk text som avslutas:
I februari gick han tillbaka till studion för ett projekt som sluter en stor cirkel. Johan jobbar just nu med sina gamla idoler Refused, världens mest respekterade och politiska hardcoreband. Refused tog farväl 1998 med The shape of punk to come, där musiken levde upp till albumtiteln. Refused återförenades 2012 för ett antal livegig. Nu spelar de in sin första nya musik på 17 år.
– Refused är ett av de tre viktigaste banden i mitt liv. Jag träffade dem 2013 när vi båda fick regeringens pris för musikexport. Jag var sjukt nervös och trodde de skulle tycka att jag var värsta tönten.
Refused splittrades när Johan var tolv år. Han såg dem live första gången när bandet återförenades – och stod längst fram.
– Det är på riktigt det bästa jag någonsin sett i hela mitt liv. Jag grät och blev sparkad i ansiktet tre gånger. Det var underbart.
Jag kan bara hålla med!
Jag var den enda av mina vänner och klasskamrater som inte provade alkohol i högstadiet men det var först i gymnasiet som jag upptäckte att det fanns andra som jag. De kallades Straight edge och av en slump hade en av mina barndomskamrater en kille i sin klass som var det. Han gav mig ett blandband och tillsammans med tips från en av mina andra barndomskompisar började jag lyssna på hardcore. Och kanske särskilt Refused.
Första gången jag såg dem på Hultsfred 1996 blev jag knockad av energin på scen. Prick såhär såg det ut:
Sen dess var jag fast! Det är därför extra roligt, och lite läskigt, att få en inblick i hur ens idoler såg på den tiden. Särskilt efter deras reunion förra året då jag såg dem spela vid åtta tillfällen, många av dem tillsammans med Marie (som har skrivit ett matigt fanzine för den som vill läsa mer).
Boken är skriven av Patrik Wirén, sångare i Misery Loves Co, och i förordet blir jag lite nervös över att redaktören gett honom lite väl fria händer men det ordnar upp sig i första kapitlet. Genomgående är det otroligt många interna detaljer som kunde ha behövt bättre redigering men det är ändå en unik inblick i en tid som betytt mycket för många, både i Sverige och utomlands.
Mest tagen blir jag av trummisen David Sandströms mamma. Vilket engagemang! Hon påminner mig om min killes familj så kanske är det typiskt för Umeå? En sammanhållning och en självklar inställning att hjälpa till, att delta, att stödja ungdomarna. Jag minns hur imponerad jag var över att höra hur många kids i Umeå som var vegetarianer och när vi var där uppe på spelningar så hade nästan alla X:at händerna. Tänk att få växa upp i en sådan kultur!
Det är fascinerande att backa bandet och få höra om hur allt började och en gång för alla reda upp vad som hände under det där sista året och framförallt varför.
Jag pratade med Marie om boken när vi sågs i Stockholm härom veckan och vi var båda överens om att vi hade velat läsa ännu mer men så är vi ju otroligt nördiga när det gäller Refused också. Det är trots allt en intern bok men för mig som är rätt i målgruppen blir den väldigt speciell.
Det finaste är ju att Umeå fortfarande ger mig samma vibbar, i alla fall när det kommer till kreativa upptåg, som Marc Strömberg och hans Håll det äkta, som illustratören Hanna Karlzon, som det feministiska Bokcafé Pilgatan, som den veganska cateringfirman Snåttren, som de ekologiska restaurangerna Rost och Socialize, som det nybyggda Bildmuseet.
Superduper tips från Stockholms stadsbibliotek! Den 3 mars kommer Dennis och Patrik till Kulturhusets bibliotek för att prata om boken. Det vill jag inte missa för allt mjölkfritt smör i Carlshamn!
Jag fick en fråga i kommentarsfältet från Emma, som går i gymnasiet och ska skriva en uppsats om subkulturer, som undrade om jag kunde svara på hennes frågor om hur det är att vara vegan. Självklart! Här kommer hennes frågor och mina svar!
Umgås du med andra människor som också är veganer?
Min kille är vegan vilket är otroligt skönt! Det underlättar jämt och känns så oerhört naturligt. På Twitter har jag kompisar som är veganer och de blir bara fler och fler men om jag ser tillbaka på alla de år jag inte ätit kött så är det bara en handfull vänner som har varit det.
Sociala medier är väldigt bra för att hitta andra veganer, få tips, råd och recept!
I så fall, vilka trivs du bäst att umgås med?
Min kille! Vi har även vänner som är veganer men jag umgås ju allra mest med honom.
Hur kommer det sig att du blev vegan?
Jag blev vegan första gången 1999 (då höll det i 3,5 år) och nu är jag det igen efter att ha ätit ”varannan vegan” i nästan två år. Den här gången känns det som att jag kommer vara det livet ut.
Då fanns det inte alls samma utbud som nu och både min familj och mina vänner gjorde det klart och tydligt att det var socialt obekvämt att jag inte ens ville äta ost och mjölk, vilket jag struntade i. Som tur var lyssnade killen som jag blev ihop med på varför jag blivit vegetarian och tillsammans blev vi veganer. Men beslutet för mig formades långt innan det.
På Hultsfred 1996 såg jag Refused för första gången och blev helt tagen. Jag började lyssna på hardcoremusik, fick lära mig om något som kallas Straight edge och som innebär att du varken dricker alkohol, röker eller tar droger (vilket passade väldigt bra in på mig som aldrig druckit innan) och jag blundade aldrig för den info jag kom över i samband med det som handlade om djurrätt. Allt blod, alla skrik, allt lidande. Jag såg det och kände att jag inte ville bidra till det.
Om du är vegan beror det ofta på att du tar till dig den fakta som finns tillgänglig om djurindustrin och protesterar mot den genom att inte vara en del av den. För mig är det helt klart för djurens skull.
Har ditt val av att vara vegan fått en negativ konsekvens i någon situation?
Nä, inte mer än att någon serverat en skål med sallad som lunch för att de flesta kockar saknar kunskap om vegansk matlagning men det kan jag leva med. Tvärtom är jag så oerhört stolt över att vara vegan och det leder alltid till spännande möten, som när jag fick besöka aphuset på Astrid Fagraeus (där de gör djurförsök) eller när jag besöker min favoritbondgård för att pussa på deras grisar. Jag går regelbundet och testar mig och har väldigt bra värden. Dessutom är maten enormt god!
Tycker du att alla människor borde vara veganer?
Jag tycker inte att det finns några bra argument för att inte vara det, däremot finns det en mängd argument för att vara det. Som Way Out West listade förra året: för djuren, miljön, hälsan och människornas skull. Om vi åt den mat som planterades istället för att ge den till djuren skulle fler magar bli mätta, över hela jorden. Många delar av världen har redan en plantbaserad kost och 80% är laktosintolleranta, dvs äter och dricker inte mjölkprodukter, vilket gör att bara en väldigt liten del av människorna står för väldigt mycket död och miljöförstöring. Börja med vegetariskt. Jobba dig vidare till veganskt. Vi måste nästan det.
Känner du samhörighet med andra människor som också är veganer?
Åh ja! Jag känner en enorm kärlek till andra veganer och tycker att vi borde ha ett eget gängtecken! Det är så fint med veganer för att jag vet att de sätter djuren framför sin egen bekvämlighet precis som jag och de lyssnar inte på andra utan går sin egen väg. Det har jag stor respekt för.
Har man som vegan särskilda normer, de vill säga oskrivna regler?
Nja, alla veganer tillhör ju trots allt inte ett gäng. Det är väldigt individuellt att vara vegan, det är jag som gör det för min och för djurens skull. Jag var på Vegoforum som anordnades i somras och ifrågasatte då de som tog upp hur vi skulle ställa oss till gelatin i läkemedel eller att trampa på myror och sa att vi inte kan lägga oss på den nivån. De som vill får jaga e-nummer, undvika honung och ull men det måste vara upp till den personen hur hon vill göra. Det är mycket bättre om alla veganer känner att de får lägga sig på sin nivå istället för att jämföra sig med andra. Framförallt ska inte veganer säga åt andra veganer hur de bör leva och äta när de delar samma grundvärderingar.
Känner du att du blir behandlad på ett annorlunda sätt bara för att du är vegan?
Mer att folk är nyfikna. För att det är så ovanligt. Det finns ingen som inte frågar varför jag är det och jag berättar gladeligen varför!
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑