Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: recension (sida 3 av 3)

Recension av Gone Girl av den fantastiska Gillian Flynn

Amy är försvunnen.

Som vanligt är det väl maken, Nick, som ligger bakom. Eller? De upptorkade blodspåren i köket och de omkullvälta möblerna i vardagsrummet talar sitt tydliga språk. Det har varit ett bråk. På deras femte bröllopsdag till råge på allt. Amy som sin vana trogen redan hunnit gömma ledtrådarna till presenten, innan hon själv försvinner spårlöst.

Precis som i One Day får vi följa paret vartannat kapitel. Nick beskriver polisutredningen som tar fart medan Amys ord är i dagboksform och utspelar sig upp till dagen hon försvann.

Nick, den arbetslösa författaren med den sårade stoltheten, som tvingat Amy att lämna New York för att bo i hålan där han växte upp. För att vara nära sin älskade mamma innan hon gick bort i cancer och på köpet den kvinnohatande pappan.

Amy, som böckerna om Amazing Amy baseras på, hennes föräldrars version av den perfekta dottern som de ägnat sitt liv åt. Så vacker att ingen någonsin säger emot henne.

Tillsammans med sin syster Go (Margo) har Nick baren The Bar som de köpt med pengar från Amys arv. Pengar som snabbt håller på att ta slut nu när böckerna inte säljer lika bra längre.

Efter några hundra sidor börjar läsaren få ett grepp om läget. Det är inget lyckligt förhållande det handlar om. Amy har berättat en del saker som får Nick att verka förmögen till nästan vad som helst och han ljuger konstant; för polisen, för sin syster, för pressen som följer hans minsta steg. Vem är det egentligen som ringer på hans andra mobil hela tiden och varför vägrar han svara? Amy har sen hon blev arbetslös mest stannat hemma hela dagarna så vem är kvinnan som påstår att hon är Amys bästa kompis? Och vart leder hennes ledtrådar? Vad har hon lämnat för present till Nick?

Då. Mitt i allt vänder Gillian, denna fantastiska kvinna, upp och ner på allt. Ingenting är längre vad det verkade vara. Hennes detaljarbete så långt får belöning och det fortsätter sen lika sömfritt i två hundra sidor till. Jag har sådan enorm respekt för hur hon lyckas hålla kvar osäkerheten hos läsaren, det här nästan lite obehagliga, och samtidigt, en efter en, lägger ihop alla pusselbitar som hon strött ut från dag ett. Enligt Bia vet hon inte själv i förväg hur hennes böcker ska sluta och som läsare uppskattar jag enormt att bli förvånad.

Gone Girl kommer ut först i maj så läs den då men missa för allt i världen inte hennes två tidigare böcker! Det här är en författare att hylla, dagligen!

Recension av Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot

Forskare över hela världen använder sig av cancerceller som har överlevt sen 50-talet, cancerceller som bär namnet HeLa efter kvinnan de togs ifrån. Henrietta Lacks.

Journalisten Rebecca Skloot vinner efter många om och ännu flera men dottern Deborahs förtroende och tillsammans gräver de fram ett porträtt av en kvinna vars celler gjort det möjligt för forskarna att bota mängder av sjukdomar. Forskning som till och med belönats med Nobelpris. Dessa cancerceller delar på sig än i dag och påverkar nästan alla människor på något sätt.

I mitten av förra århundradet var Henrietta gift med sin kusin Day och de fick fem barn ihop. Det yngsta låg i magen när hennes cancer spreds. Henrietta blev bara 31 år gammal. Det togs prover från hennes sönderstrålade kropp utan familjens vetskap och när Rebecca börjar intervjua syskonen och släkten visar det sig att de saknar grundläggande utbildning och kunskap om vad celler är för något. Eller vad HeLa har använts till.

Rebecca försöker förklara för dem utan att skrämma dem, något som inte är så lätt när de sakta inser vilka mängder av deras mamma som finns spridda i laboratorier runt om i världen. Och som fortfarande ”lever”.

Deborah är en oerhört färgstark person, bångstyrig och näst intill galen men hon vill över allt annat ta reda på vad som hänt hennes mamma, trots att hennes kropp faktiskt inte klarar av att höra sanningen. Det är en otroligt fascinerande historia, framförallt för att den är så fasansfullt ärlig. Jag blev nästan illa berörd, så ärlig är den. Läs! Och låna gärna mitt ex!

Gillian Flynn är min nya hjältinna!

Gillian Flynn... Blir inte så mycket bättre! Tips!

Så länge jag kan minnas har jag dyrkat Dennis Lehane, Harlan Coben och Jeffrey Deaver och följaktligen slukat allt de skrivit. De tre herrarna har betytt oerhört mycket för mig, inte minst när jag fick träffa Dennis och bölade som ett Bieber-fan efteråt. Döm om min förvåning när nu trion otippat har fått konkurrens om förstaplatsen av den för mig okända Gillian Flynn!

Det är såklart Bia som har tipsat, inga konstigheter där. Jag beställde två böcker redan till semesterläsningen men har spenderat det senaste halvåret med att traggla mig igenom Coben och Deavers senaste (gör inte om det misstaget om du inte måste). Sen läste jag Sharp Objects pang bom på en helg under tågresan till och från Göteborg och kunde inte hålla mig från att kasta mig in i Dark places när jag kom hem! Så bra! Hur gör kvinnan?

Även om språket ofta är grovt och vulgärt låter hon karaktärerna vara sköra och utsatta på samma gång, en perfekt mix. Du kommer märka det, hon målar upp de mest otroliga personporträtten och jag kan inte sluta imponeras av hennes sinne för detaljer. Hon berättar historier jag aldrig läst tidigare och förvånar mig gång på gång på gång, precis som det ska vara. Böckerna handlar båda om bestialiska mord, så mycket kan jag avslöja, men hur illa de än berör mig kan jag omöjligen sluta läsa.

Av de böcker jag läst i år är de här absolut och överlägset bäst. Kommentera gärna om du har eller vill läsa henne!

[tweetherder]

Recension av badrumsböckerna

De här böckerna ligger i badrumsfönstret och samlar damm efter att de blivit utlästa så jag tänkte snabbt recensera dem innan de åker in ett skåp. Nerifrån och upp!

Moonlight Mile av Dennis Lehane

Min favoritförfattare skriver äntligen, äntligen uppföljaren till sin serie om Kenzie och Gennaro och misslyckas totalt. Jag är fortfarande i chocktillstånd, han har aldrig någonsin gjort mig besviken men lyckas brutalt den här gången.

Betyg: Om du är ett fan eller inte har läst honom innan – läs inte Moonlight Mile, läs allt annat.

The Way the Crow Flies av Ann-Marie MacDonald

En roman om ett mord på en ung flicka som utspelar sig på en militärbas i Kanada under 1950-talet. Stämningen är perfekt att skära i med en kniv men hon har en förmåga att alltid blanda in sidospår som gör mig illamående. Tänk övergrepp. Det gjorde du kanske redan.

Betyg: Historien är bra och håller till slutet men är inte tillräckligt spännande för min smak.

Hypnotisören av Lars Kepler

En ovanligt osvensk deckare med mycket blod, barn och trasiga relationer. Jag har nog aldrig läst något så här kallt och rått innan och jag gillar det! I slutet fick jag lite Flickan som lekte med elden-vibbar men det är inget negativt, tvärtom.

Betyg: Klart läsvärd om du står ut med förskräckliga beskrivningar av bestialiska mord.

Jag är med bandet av Pamela de Barres

En väldigt lättläst dokumentärroman om en groupies liv och lustar. Givetvis handlar det till stora delar om rock n roll och det presenteras i ett passande dagboksformat som man snabbt slukar i sig.

Betyg: Perfekt på stranden! Riktigt göttiga detaljer om de olika rocklegender som Pamela sprang på i sina dar.

The Slap av Christos Tsiolkas

En pojke får en örfil på en trädgårdsfest och det påverkar alla som såg på. Det är en bok om äktenskap, familj och vänskap, kort sagt alla de relationer vi har under livet. Varje kapitel är skrivna av olika personer som var med på festen och tillsammans knyter de ihop berättelsen om hur örfilen påverkat dem efteråt.

Betyg: Plus för att den utspelar sig i Australien och bjuder på ett rikt portätt av människor men det är inte riktigt min kopp te.

Ordets makt och vanmakt av Jan Guillou

Jag har bara kommit några hundra sidor men gillar den verkligen! Jan går igenom sin karriär och det är nogranna återblickar med kommentarer om vad som verkligen hände. Han lyckas framförallt  fånga tidsandan och det gillar jag rejält!

Betyg: Som det verkar nu, riktigt bra!

Tipstack till Patrick som häromdan la upp en bild på sina badrumsböcker, det inspirerade till det här inlägget!

Jag vann!

Idag vann jag veckans recension på Bokus blogg Bokaktuellt! 200 kr som jag kan köpa vad jag vill för! Känner mig lite som ett barn i en godisbutik som får lov att fylla påsen till bredden (men snarare omvandlat till någon som kan köpa en bok eller två).

Recensionen är en kort, kort variant av den jag tidigare skrivit på den här sidan om Eating Animals och får förhoppningsvis någon att klicka på köpknappen. Jag kan härmed lugnt säga att jag spridit Jonathans budskap vidare så nu kan jag slappna av lite.

Jag vet såklart redan vad jag vill köpa, en bok av Thord som heter Smashing WordPress: Beyond the Blog som jag varit sugen på ett tag. Ser fram emot att få hem den under de närmaste dagarna!

Testa att recensera en bok du med, jag vet att de tacksamt tar emot fler recensenter!

Eating Animals av Jonathan Safran Foer

Jonathan Safran Foer har tidigare skrivit de framgångsrika romanerna Everything is Illuminated och Extremley Loud & Incredible Close men den här boken handlar om honom själv och om hans familj.

Den handlar även om att äta djur.

För fem år sen när hans fru var gravid med deras första barn började Jonathan intressera sig för mat. Han hade under många år pendlat mellan att vara vegetarian och djurätare men ville nu bestämma sig en gång för alla, för sin sons skull. Han började göra research för att lära sig mer om djurhållningen i USA och om vad det är vi stoppar i oss.

Det han upptäckte drev honom till att fortsätta och efter tre år hade han material nog till den här boken – material som han vill ha hjälp med att sprida vidare till andra.

Han har fyllt den med lättillgängliga fakta, obehagligt målande beskrivningar, riktigt oväntade intervjuer och ett jävlar anamma som jag sällan sett i print i ett sådant här sammanhang tidigare. Just det personliga drivet, med bitska kommentarer och ett ständigt ifrågasättande, fick mig att hurra redan på sidan 31.

En av huvudpersonerna i boken är hans farmor, en kvinna starkt präglad av sin uppväxt som judinna i Europa under Andra världskriget. Hon vill inte ens berätta om vad hon tvingades att äta för att överleva men fram mot slutet av kriget, när hon var på gränsen till att svälta ihjäl, erbjöds hon hjälp från en rysk bonde. Han gick in i sitt hus och kom tillbaka med en bit kött som han räckte fram till henne. Jonathan inspirerades mycket av den här historien och beskriver deras samtal nedan:

”He saved your life.”
”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”

Eating Animals är den första boken jag läst om djurhållning där författaren är precis lika upprörd som jag själv. Jag kommer nog aldrig vilja rekommendera en annan bok så här mycket. Som vegetarian får den mig att ifrågasätta min mjölk- och äggkonsumtion. Som djurätare bör du ifrågasätta vad du betalar andra för att göra.

”Just how destructive does a culinary preference have to be before we decide to eat something else? If contributing to the suffering of billions of animals that live miserable lives and (quite often) die in horrific ways isn’t motivating, what would be? If being the number one contributor to the most serious threat facing the planet (global warming) isn’t enough, what is? And if you are tempted to put off these questions of conscience, to say not now, then when?”

Jonathan Safran Foer är min hjälte.

Uppdatering! Eating animals kostar ynka 61 kronor nu!

One Day av David Nicholls

När jag bad om lästips för ett tag sedan tyckte Bia att jag skulle läsa One Day och det Bia tipsar om, det läser jag, så är det bara.

Jag är klart imponerad!

Brittiska romaner  har väl aldrig tidigare skrivits såhär omsorgsfullt? Med sådan värme, charm och humor. Jag föll pladask för kemin mellan de två huvudpersonerna.

Framförallt vill jag poängtera hennes humor, jag är så imponerad av hennes humor! Den lyfter hela boken så även om hon har de klassiska Bridget Jones-komplexen tonas de ner och jag ligger i badet och fnissar högt åt nästan allt hon säger.

Boken handlar om Emma och Dexter som träffas för första gången på universitetet, samma dag som de tar examen, i slutet av 80-talet. De ligger i Emmas säng och pratar om allt mellan himmel och jord och kan inte få nog av varandra.

Dex kommer från en fin familj, har ärvt sin mors skönhet och vill ge sig ut och se världen för att hitta sig själv. Emma har inte självförtroende nog att drömma såna drömmar men stöttar Dex som hon känner sig pryd inför, denna vackra yngling med en cigg hängandes ur mungipan.

Under de närmaste tjugo åren får vi titta in i Emma och Dexters liv den 15 juli varje sommar, en dag som enligt sägnen bestämmer vilket väder som kommer råda under de kommande veckorna.

De blir goda vänner, kanske till och med bästa vänner, och funderar på var sitt håll hur det skulle vara att bli ihop. När 80-talet övergår till 90-tal hankar sig Emma fram på olika förnedrande kneg medan hon börjar drömma om att få skriva. Dexters utseende ger honom jobb på ett musikprogram på TV där han intervjuar kändisar och tacksamt tar för sig av de droger och damer som dras till hans kändisskap.

(Här någonstans får jag för mig att han ser ut som Russel Brand, vilket tyvärr förstör boken lite för mig och kanske även för dig nu när jag har planterat den bilden i ditt huvud. Förlåt!)

Det är ett väldigt stämningsfullt upplägg, att få titta in i deras liv på en given dag varje år, vare sig de har det bra eller inte och, hindra mig om jag säger äkta, den äkta känslan som återspeglas i de förhållanden de har under åren träffar mitt i prick.

Jag pratade igår med Pia Printz på Twitter som just nu håller på med den svenska översättningen och som (imponerande nog) kommer ge ut den på sitt egna förlag, Printz Publishing, i november. Lycka till Pia, vilken kanonbok att jobba med! Jag rekommenderar den varmt!

Pansarhjärta av Jo Nesbö

Jo Nesbø är en av mina absoluta favoritförfattare och hans åttonde kriminalroman om Oslopolisen Harry Hole är otroligt nog också hans bästa.Pansarhjärta består av 647 sidor olidlig spänning, intressanta karaktärer, brutala mordfall och en alkoholiserad huvudperson som är skrämmande knivskarp när det gäller men som ständigt måste slåss mot både nya och gamla demoner.

Och framförallt – inget, absolut inget, är som man tror.

Medan Harry Hole vilar upp sig efter jakten på Snömannen med hjälp av olagliga substanser i Hong Kong blir två kvinnor mördade hemma i Oslo och polisen misstänker att en ny seriemördare är i farten. Kaja Solness skickas på uppdrag till Asien för att hämta hem Harry som råkat i trubbel hos den kinsesiska maffian men lyckas inte övertyga honom förrän hon berättar att hans far ligger på sjukhus.

Tillvägagångssättet är väldigt ovanligt då de båda kvinnorna har drunknat i sitt eget blod och har exakt 24 stickhål i munnen efter ett tortyrredskap som i boken kallas för Leopolds äpple. När jag nu googlar efter en bild hittar jag en hemsida som skapats just för detta ändamål och vapnet får mig att rysa av obehag…

Läs hela recensionen på Bokaktuellt.

Den orolige mannen av Henning Mankell

Förra sommaren slukade jag Kinesen på några få timmar så det kändes helt rätt att börja bläddra i Den orolige mannen häromdan när jag inte riktigt visste vad jag var sugen på att läsa. Jag vill börja med att flagga för att det här är Henning Mankells avsked till Kurt Wallander så utredningen hamnar därför lite i skymundan.

På en 75-års fest i Stockholm träffar Wallander på Håkan von Enke, en pensionerade marinofficer och tillika Lindas blivande svärfar, som berättar om de ryska ubåtar som befann sig på svensk vatten under slutet av Kalla kriget då han var i tjänst. Det märks på honom att han har uppgifter som allmänheten ännu inte känner till och Wallander noterar att den gamle mannen verkar orolig. Berättelsen slutar utan att egentligen ha avslöjat något och utanför i mörkret döljer sig en man i skydd av skuggorna…

Läs hela recensionen på Bokaktuellt.

Nyare inlägg »

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑