Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: recension (sida 2 av 3)

Skriv upp Polis av Jo Nesbö på sommarläsningslistan bums!

Förhandsexlyckan just nu!

För mig som har läst alla Jo Nesbøs böcker i rätt ordning är det här en bok som jag inte trodde var möjlig… Hans böcker om Harry Hole är bland de bästa du kan läsa och ju mer du lär känna karaktärerna, desto mer går all humor, död och kärlek in under huden, rätt in i hjärtat.

Polis är fasansfullt brutal, oerhört sorglig och fantastisk vacker, precis så spännande som en sommarbok ska vara. Jag läser själv aldrig baksidor för att undvika alla avslöjanden men jag kan lova att storyn känns ny, poliserna känns igen och du kommer inte att bli besviken!

Finns att beställa bums på Bokus och Adlibris eller varför inte stödja din lokala bokhandel? Glöm ej heller hur smidigt det är att låna på ett bibliotek! Under sommaren har de förlängt utlåningstiden så passa på! Du hittar all info på ditt närmaste biblioteks hemsida.

Recension av Hatet: En bok om antifeminism av Maria Sveland

Älskar att ha homies i bokbranschen! Hatet!

I DN berättar Maria Sveland om det brev som damp ner på hallgolvet för ett år sedan, då uppståndelsen efter utmärkta ”Bitterfittan” (som jag uppskattade enormt) och ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” äntligen lagt sig. Ett brev som de flesta känner igen eftersom hon läste upp det högt i Uppdrag gransknings program om näthat, eller kvinnohat om vi ska vara noga. Ett brev vars anonyma avsändare får ett tack i början av Hatet: En bok om antifeminism för utan honom, ja, det är såklart en han, skulle boken aldrig ha skrivits. Jag vill också passa på att tacka!

Boken sätter fingret på hur det är att leva med hot och hat, hur det får spridning och fäste och tar upp flera exempel på när det har skett inför våra ögon. Bland annat Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet, en bok som jag fortfarande inte har lagt vantarna på men jag ska, var på bibblan senast i torsdags och försökte.

Ingen polismakt eller lagstiftning i världen har hitintills lyckats skapa ett samhälle där kvinnor kan leva sina liv fria från våld och hot. Tvärtom känns det som att vi går och väntar hela livet på det, hotet om att något faktiskt kan hända finns där som en evig följeslagare. Sveland pekar på en maktkamp mellan könen där de feminister som formulerar orättvisorna är de som får ta smällarna men ingen frihetsrörelse har som bekant fått sina rättigheter utan kamp.

Gick två trappor upp och kommer inte härifrån.

Antifeminister beskriver Sveland med följande rader. ”Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare eller krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. I samband med att jag läste det bloggade jag om kvotering varpå en jämställdist hörde av sig till mig på Twitter och sällan har väl någon haft så dålig tajming som honom? Ber om ursäkt för att jag var på dra åt helvete-humör men jag pallar faktiskt inte respektlösheten, den står mig upp i halsen. (Scrolla gärna igenom denna Storify om du vill få fakta om så kallat manshat.)

Jag har läst mängder av feministlitteratur det här året och ju mer jag läser desto mer inser jag hur länge kampen har pågått. Och hur långt vi har kvar. Inför Kvinnodagen på fredag när boken officiellt kommer ut känner jag en sorts förtvivlan som vägrar ge med sig. Jag vill gå gata upp och gata ner och protestera mot orättvisorna och hatet men jag kommer sitta på jobbet framför en dator. Det frustrerar mig så.

Uppdrag granskning var en ögonöppnare för många och den här boken är en perfekt förlängning av det. Men vad gör vi åt det? Sveland citerar terapeuten och författaren Hanna Olsson som minns kvinnorörelsen på 70-talet:

”Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att det som var ont handlade om okunskap. Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Var ses vi på fredag?

En intressant recension av Hur mår maten? av Per Jensen

Det ska jag ta reda på!

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det  uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

Recension av fantastiska Kvinnorummet av Marilyn French

En helt makalös bok, högsta betyg! #boktips

Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977 och var den första boken som beskrev själslivet hos den generation kvinnor som hade möjlighet till högre utbildning men ändå fastnade i hemmafrutillvaron. Den börjar i femtiotalets USA och följer en grupp kvinnor fram till 70-talet och det är svårt att inte falla som en fura för var och en av dem. Det är så intressant att läsa om livets relationer, särskilt som de pågår samtidigt vid sidan av läsandet.

Jag ber så mycket om ursäkt till biblioteket för att jag utan skam har hundmärkt alla de sidor som jag vill citera nedan (och några till). Det är en helt fantastisk bok, otroligt njutbar och stärkande, med så många insikter, så mycket sanning och igenkänning. Personligen tycker jag att det är obligatorisk läsning och den får mina allra varmaste rekommendationer som en av de bästa böckerna jag någonsin läst om feminism, dvs livet. Gå till bibblan och låna den på stört!

”Pojkar var löjliga, besvärliga, slogs jämt och braverade och förde oväsen, men män stegade målmedvetet fram till mitten av alla estrader och tog upp hela ytan av varje scen. Varför var det så? Hon började inse att någonting var snett i världen. Hennes mor var dominerande hemma; i skolan hade auktoriteterna samtliga varit kvinnor, med undantag för rektorn. Men så var det inte i världen utanför. Det som skrevs i tidningarna handlade alltid om män, utom då och då när en kvinna blev mördad, och så stod det om Eleanor Roosevelt, men alla skojade om henne. Bara sidan med recept och klänningsmönster var för kvinnor. När hon lyssnade på radion, handlade alla program om män, eller också om pojkar som Jack Armstrong, och hon hatade alla de där och vägrade att äta frukostflingor, när hennes mor köpte dem. Jack, Doc och Reggie (huvudpersonerna i en amerikansk äventyrsserie i radio på 40- och 50-talen) gjorde allt som var spännande, och kvinnorna var alltid trofasta sekreterare som var kära i sina chefer, eller sköna arvtagerskor som behövde räddas.”

”Sanningen är, att jag är intill döden trött på fyra tusen år av män som talar om för mig hur uselt mitt kön är. Särskilt leds jag när jag tittar mig omkring och ser sådana usla män och sådana storartade kvinnor, som alla har en smygande misstanke om att de fyra tusen årens påpekanden är riktiga.”

”Vem som helst som har varit gift någon tid att tala om vet hur erbarmligt äktenskapet är, och vi lyssnade på nyhetskommentatorernas klagan över den höga skilsmässofrekvensen som ännu ett utslag av fromt hyckleri. Det var inte det att vi var gifta eller inte gifta som bekymrade oss. Det var det att vi allihop var så fattiga att vi kunde kränkas, vi kunde misshandlas, man kunde göra vad som helst mot oss och ingen, ingen, från poliserna till domstolarna till delstatsparlamenten, ingen var på vår sida. // Vi förstod att alla lagarna var till för DEM, att hela samhället var uppbyggt för DEM, att allting var till för DEM. Men vi visste inte vad vi skulle göra åt det.”

”Det fanns ingen rättvisa, det fanns bara liv. Och liv hade hon. Dessvärre förändras inte världen nödvändigtvis i takt med förändringar inom oss.”

”Har du någonsin sett dem ta bort krigsböcker från boklådorna? De låter inte Barbie och Ken få ha några könsorgan, men de tillverkar alla slags krigsleksaker. Därför att sexualiteten är ett större hot än aggressiviteten. Det har funnits stränga regler om sex ända sen man började med skrivna regler, och till och med dessförinnan, om vi ska tro på myterna. Jag tror det är därför att det är i sexuallivet som männen känner sig mest sårbara. I krig kan de elda upp sig, eller också har de vapen. Sex innebär att man är bokstavligen naken och blottar sina känslor. Och det är mer skräckinjagande för de flesta män än risken att dö i strid med en björn eller en soldat.”

”Gud, hela världen håller på att gå åt pipan. Jag menar, har de en gång släppt in kvinnorna vete gudarna vad som kommer härnäst! Det är en fruktansvärd standardförsämring. Jag menar, man måste ju betänka den verkliga orsaken till att de utestänger kvinnor. Ni vet, de säger ju att detta att släppa in kvinnor på läkarutbildning eller Harvard eller vad det nu är, betyder att de sänker standarden men ni vet lika väl som jag att flickor är duktigare än pojkar på gymnasiet. Så det är inte det de menar. Och kvinnor far inte illa med böcker eller smutsar ner kortregistret mer än män gör, eller hur? Så de är bara hövliga, männen, när de talar om standardsänkning. Den verkliga orsaken är sanitär. Släpp in kvinnorna genom huvudingångar – och vad gör de? Plafs, plafs, en stor klump mensblod rakt på tröskeln.”

”Socialismen är underbar som princip, hemsk i praktiken. Inte alls! Vi tror det, bara därför att vi ser på socialismen i länder som var outvecklade och där folkets massa skulle ha levt i svält utan socialismen. Men den tycks ändå undertrycka initiativförmåga, skaparkraft, individualitet. Inte i Sverige, sa Val.”

”Äktenskapet vande en vid det goda i livet så att man kom att ta det för givet, men förstorade det dåliga så att det kom att kännas smärtsamt som ett gruskorn i ögat. Ett öppnat fönster, en bortglömd nappflaska, en larmande teve som lämnats på, strumpor på badrumsgolvet kunde ge anledning till otrolig ilska. Och någonting hände sexuellt inom äktenskapet – den ed man svurit att avstå från alla andra hade trots den ringa efterlevnaden en djupgående effekt. En del kände sig fångade i en fälla av den, tvingades att hävda vad de kallade frihet. En del accepterade den som en tygel, och i sitt bemödande att undvika plåga i form av hopplös åtrå avskar de anledningar till åtrå, undvek att på fester samtala länge med tilldragande medlemmar av det motsatta könet, och samlag begränsades till blotta hövlighetshandlingar.”

”Allt hon behövde göra vara att lyfta luren och säga, jag älskar dig, jag följer med. Han skulle vara där på ett ögonblick, han skulle älska henne som han hade gjort förr. Hennes hand stannade i luften. Som han gjort förr. Så han älskade henne inte längre? Nej, inte när hon höll fast vid sina önskningar. Men om han inte älskade henne när hon höll fast vid sina önskningar, hur älskade han henne då?”

Min söndag med mårdhunden i Gul utanpå

Gul utanpå av Patrik Lundberg

-Är du också vegetarian? utbrast Emanuel förvånat när vi via Twitter raggat sällskap till en av söders bästa indiska restauranger och fått napp från Patrik, till vardags journalist på Helsingborgs Dagblad. Det var så himla fint att vi vegohjärtan var i majoritet, en känsla som dröjt sig kvar. Sen den kvällen hörs vi regelbundet på www och jag tror inte att någon i närheten får så många symboliska hjärtan ifrån mig som han. För hans tankar, texter och tweets. <3

Redan under middagen, som måste ha utspelat sig i våras, eller tidigare än så, berättade Patrik om den kommande boken som skulle handla om hans resa till Korea, dit han återvänt några år tidigare för att träffa sin biologiska familj. Jag kände direkt att jag ville läsa den och när Rabén & Sjögren hade en utlottning på sin blogg härom veckan tog jag chansen och vann! Den dök upp i brevlådan i fredags då jag spenderade kvällen med utvalda texter av Ellen Key och i går ägnade jag all min uppmärksamhet åt Kerstin Thorvall men i dag var det Patriks tur. Vi har fikat på Kaffeverket, legat på min mammas soffa och tagit ett väldigt långt bad tillsammans.

Jag är rätt van vid att bli tagen av Patriks språk, senast för några dagar sedan grät jag på jobbet när jag läste krönikan om hans pappa, och jag var så inne i Gul utanpå idag när han skrev till mig på Twitter att jag blev förvirrad och var tvungen att fråga var han var – ”du är ju i min bok!”

Hur snygg är den inte förresten? Min vän Jonas har gjort omslaget så det är verkligen en väldigt kär bok för mig, redan innan jag ens öppnat den. Nu när jag har läst den är jag tagen av ärligheten, fascinerad över kulturkrockarna och frustrerad av alla oförstående människor. Det är en gripande historia där språket rinner som vatten, eller som soju snarare, och jag vill inte lägga den ifrån mig.

Överflödet av alkohol och de våldsamma tankarna skrämmer mig lite men samtidigt vägs de upp av charmiga anekdoter och fyndiga formuleringar. Som när möjligheterna att få runka på studentrummet i Korea där han spenderar ett halvår i princip är minimala eller att vuxna människor i hans hemland faktiskt frågar chans på varandra.

Det är en väldigt fin bok som jag gärna rekommenderar och som jag kommer ta med mig till jobbet i morgon för att ge till en kollega som jag vet kommer uppskatta den lika mycket som jag. Jag hade önskat att vi hade kunnat ses i kväll men det får bli en annan gång! Vill bara hälsa till mårdhunden att den är precis så bra som jag var övertygad om den där kvällen på restaurangen och att jag kurrar nu när jag lagt den ifrån mig.

 

Det mest förbjudna

Tensta bibliotek

Jag minns hur våt jag blev när jag hånglade med en gammal pojkvän i hans pojkrum i Hässelby. Utan att ha den blekaste aning om varför kroppen reagerade som den gjorde. Jag ville definitivt inte att han skulle märka det! Han förde min hand i sin så att jag fick känna utanpå hans kalsonger, hjälp vad läskigt det var. Jag kan inte minnas att jag ens sett det manliga könet ordentligt innan dess. Förutom på biologilektionen då, i genomskärning.

Första gången jag hade sex var det tillsammans med en kille som jag kom att spendera de kommande 11 åren med. När mina vänner pratade om sina tillfälliga relationer i början av 20-års åldern kände jag mig inte alls bekväm med att dela med mig om vad som hände i vårt sexliv. Det är på något sätt skillnad när det handlar om ens partner.

Så jag har inte haft den typen av kommunikation med mina vänner. Förrän nu. Jag påpekade det härom dan, vilken löjlig koll vi har på varandra, vilka vi är med och vad vi gör med dem. Till en viss nivå såklart. Hur naturligt och spännande det känns att lära känna en människa så intimt, utan att bli tillsammans med honom. Jag har inte haft det så innan eftersom jag alltid har varit i förhållanden.

Det förklarar kanske varför litteratur som sätter ord på dessa känslor och uppmuntrar till dem känns extra viktig just nu. Som Karolina Ramquist i Alltings början: ”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.” Precis så.

I går åkte jag till Tensta för att gå på bibblan där, jag har en liten turné nu runt Stockholm och besöker de bibblor där böckerna jag vill läsa finns. Som Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall som Ebba Witt-Brattström skrev om i DN förra helgen. I går skrev hon förresten om Kerstin Ekmans Häxringarna så den plockade jag också hem. Liten parantes: på vägen dit pratade jag med mamma och fick höra att hon passat Thorvalls barn som ung och att hon förstås hade läst boken.

Nu har jag också gjort det. Jo, jag gör annat än läser, hann bowla och sjunga karaoke i går kväll till exempel men efter det åkte jag hem och läste några timmar. Det mest förbjudna är historien om en kvinna som söker efter svaret om hon ärvt sin bortgångna pappas sinnessjukdom, om hur hon gång på gång trotsar sin mammas uppfostran genom att njuta av sin kropp, det mest förbjudna av allt, och om hur hon upptäcker sin kvinnlighet, sin kropp och hur hon kommer till freds med sin egen vilja.

”Hur är det möjligt att jag också kan vara denna kvinna som får såna komplimanger och att män andfått vill komma in mellan de tjocka låren?”

”Hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Hon sa det. Så diskret som möjligt, sa hon det. Men vissa fakta är vad de är. Hur man än försöker linda in dem.
Att man gjorde det med de kroppsdelarna? De som man kissade med. Hur var det möjligt att det fick vara så fult och oromantiskt?
Var fanns då det vackra som jag läst om och sett på bio? De älskande förenas i en kyss medan det långsamt snöar äppelblom på deras huvuden.
Där brukar storyn sluta. Man slipper få veta mera.”

”Jag knullar utan att ha ont samvete. Professorn i pedagogik som visste var man skulle klämma och trycka men särskilt roligt var det inte. Reseledaren i siestans randiga ljus. Och Bosse och Lasse och Sergio och Paul och Bill. Och så Kenneth förstås. En orgie i det förbjudna var de. Att få bjuda ut sig. Inte hålla på sig. Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas.
Fastän man är kvinna och inte ens ung.”

”Varje torsdag (när hon träffar sin älskare) tar jag av mig min trötthet, min oro, min ålder och mina kläder och blir bara jag.
Dagarna emellan kan jag titta mig i spegeln och se mitt spända, medelålders ansikte, fult och gammalt och urgröpt, och inte alls bli rädd. Snarare full i skratt.”

Jag älskar att hennes förhållanden är i en ålder som romantiska komedier sällan eller aldrig innefattar. Om hur det kan komma att vara sen. Att det inte slutar kännas. Jag förstår mycket väl att boken fick reaktioner när den kom 1976. Men uppskattar också vad den säkert innebar för kvinnorna som läste den. Jag tycker att den passar så fint in i min serie feministböcker som jag också läser. Kvinnlig njutning är feminism för mig. Och den är härlig.

Soluppgång i Tensta

Recension av Å alla kära systrar! av Ebba Witt-Brattström

Högsta betyg!

Jag vill så gärna vara en åtta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Framförallt har jag nu fått en ännu större beundran för Ebba Witt-Brattström än jag hade innan och kan inte ens förklara hur kroppen reagerar bara av tanken på att få träffa henne. Jag har sällan varit med om ett sådant idolskap för en kvinna vilket säger en del om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.

Boken är en tillbakablick av Ebbas liv mellan 1971 och 1982 då hon var verksam och väldigt aktiv inom Grupp 8. De slogs bland annat för kvinnors rätt till daghem, smärtlindring vid förlossning, heltidsarbete och rätten till sin kropp, dvs aktioner mot porrbutiker och porrtidningar men även en insikt om hur den kvinnliga kroppen fungerar. Facit på hur livmodern ser ut under olika stadier bifogas!

Det är så otroligt inspirerande att de var så engagerade, att de träffades och pratade så mycket, att de gemensamt slogs för att deras döttrar skulle få en bättre framtid. Jag börjar gråta när jag får syn på ett protokoll som förts i familjehotellet i Hässelby där jag har bott en gång, det är så starkt att de har verkat där.

Det är också en tydlig inblick i att feminismen på 70-talet var en kvinnokamp, inte en jämställdhetskamp. Det var ett systerskap. Ett systerskap som visserligen innebar fördelar även för männen och barnen men främst för kvinnorna som var dubbelkränkta enligt åttorna.

Ebbas språk är så målande, hon bjuder på personliga anekdoter och gamla anteckningar från sina dagböcker, och på intervjuer med personer som var med under den tiden. Jag gillar särskilt den med Erik Sidenbladh som var en del av mansrörelsen Befria mannen, kanske för att jag i dag, 2013, undrar varför det inte finns sådana mötesplatser för män att prata om känslor, relationer och normer? Jag kan inte förstå varför vi bygger kvinnohus för utsatta kvinnor istället för manshus där män med behov får utbildning i hur de ska uppföra sig mot andra människor.

Jag vill brodera kvinnomärket, skrika slagord, skapa något som gör skillnad, som ifrågasätter, som förbättrar för andra. Framförallt vill jag också ha en stickad tröja med kvinnomärket över brösten (s 138), fy vad fint! Det här är en underbar bok som alla bör läsa och ge bort och som kontinuerligt bjuder på andra spännande boktips. Eftersom jag har lånat den på bibblan har jag inte öronmärkt de sidor jag tyckt extra bra om, annars skulle den här recensionen hagla av citat. Jag kan ändå avsluta med ett slagord från framsidan av Kvinnobullen från 1974: En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav!

Läs!

En rörlig recension av en romantisk ryss

Varje kväll ser jag fram emot att ligga i badet och läsa Anna Karenina. Jag blir rörd av de känslosamma männen, inspirerad av de starka kvinnorna och knäsvag av de kärleksyttringar som börjat blomma upp. Det känns redan som ett fantastiskt äventyr att ge sig in i och jag gör små hundöron på var och varannan sida eftersom orden är så välvalda. Hör här bara:

There was no need for her to ask him why he was there. She knew as well as if he had told her, that he was there in order to be where she was. 

”I did not know that you were going too. Why are you going?” she asked, dropping the hand with witch she was about to take hold of the handrail. Her face beamed with a joy and animation she could not repress. 

”Why am I going?” he repeated, looking straight into her eyes. ”You know that I am going in order to be where you are”, said he. ”I cannot do otherwise.”

Åh. Baserat på alldeles för många citat och fina formuleringar att hålla reda på har jag därför beslutat mig för att göra en rörlig recension, en recension i flera delar om du så vill, allt eftersom jag läser boken under hösten. Utan att avslöja för mycket, bara för att spara och kunna plocka fram när det behövs lite värme.

Live by Night av Dennis Lehane och ett gäng sommarböcker

Live by Night av Dennis Lehane, min idol, min hjälte, kommer inte ut förrän i oktober så det är en ära att komma över ett förhandsex. You either love Dennis Lehane or you haven’t read him yet står det kaxigt på baksidan och jag kan bara hålla med. Han är i mina ögon oslagbar.

Jag läser aldrig baksidestexter förrän efter jag är klar med boken så jag antog att det skulle vara uppföljaren till The Given Day men den här är en helt fristående bok som utspelar sig under 20-talets gangster era.

Joe Coughlin, som helst beskriver sig som laglös, hamnar efter ett brustet hjärta och en fängelsevistelse av en slump i ett hett och fuktigt Florida där det råder ett krig mellan olika alkoholimportörer. Han får ansvar över ett helt imperium och med det en enorm makt men kan i utbyte inte lita på någon, samtidigt som han förälskar sig på nytt.

Det är en bok att drömma sig bort i, karaktärerna är som vanligt helt enastående. Hettan, våldet, kärleken, allt känns på riktigt. I ett meningsutbyte läser jag orden Much obliged och förs direkt tillbaka till The Wire och undrar om han inte ger en liten vinkning med flit? Jag väljer att tro det!

Boken har definitivt Dennis signum men jag har lite högre krav för att ge den full pott. Men läs, läs allt han någonsin skrivit!

Här är min sommarläsning fångad på bild! Lisa Ungers Fragile, Tina Feys Bossypants, Leo Tolstoys Anna Karenina, Elisabeth Hands Generation loss, Amy Waldmans The Submission och Jeffrey Deavers XO står på tur.

Det är ren och skär lyx att välja och vraka men jag har nog ett ganska bra hum redan nu om vilken ordning de kommer slukas. Trevlig boksommar!

Recension av Gengångare från mästaren Jo Nesbö

Har du inte läst böckerna om Harry Hole än kan jag varmt rekommendera att du gör det, i tur och ordning. Läs inte den här recensionen i såna fall utan leta rätt på Fladdermusmannen och återkom när du förälskat dig i den bångstyriga norrmannen. Du kommer inte ångra dig!

När Harry får höra att Oleg står anklagad för mord lämnar han Hong Kong där han spenderat de senaste tre åren efter incidenten med Snömannen och återvänder till Oslo för att göra allt som står i hans makt att få Rakels son frikänd.

Polisen med Mikael Bellman i spetsen har sopat rent i knarkkvarteren men den nya drogen fiolin har lyckats koppla sitt grepp om den norska huvudstaden och även Oleg upptäcker Harry med sorg i hjärtat. Handeln styrs med järnhand av den mystiska Dubai som få har överlevt att berätta om och han är inte alls nöjd med att polisen som inte längre är polis är hemma igen.

Harry och hans ärrade kropp vägrar att ge sig förrän han har fått händelseförloppet klart för sig samtidigt som han måste försöka vänja sig vid tanken på att Oleg inte längre är den lilla pojke som en gång kallade honom för pappa.

Gengångare är allt och lite till och som Harry Hole-fan får jag precis den rätta injektionen av personporträtt, Oslokvarter och vansinnesjakter som gör mig glad i timmar. Det här är helt klart en av de bästa böckerna i serien så försök att njuta av varenda sida!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑