Jag bokade precis en resa upp till Umeå och började remenissa sådär som jag gärna gör. Om hur fint veganutbudet var i kyldisken på ICA redan -98 (jag har bildbevis), om mina kära tatuerare Matti och Ingela som bor och jobbar där uppe, om hur jag nästan blev tatuerare en gång i tiden. Osv. Efter lite regelrätt googling hittade jag Ingelas blogg och snubblade över ett inlägg med en bild på Mattis handros som nästan tog luften ur mig.
Till saken hör att min mamma fick en tatuering i present av mig och min syrra när hon fyllde 50, trots att hon gråtit efter varenda en jag gjort. Hon hade precis sett serien Svarta änkan på teve och ville ha en svarta änkan-spindel på armen. Jag tyckte att det var obeskrivligt coolt! Men när vi kom till East street började hon bläddra i pärmarna där och fick upp ögonen för ett par rosor istället. Är de inte söta? frågade hon. Nej! Du skulle ju ha en cool spindel ju! utbrast jag. Då dyker Matti upp från ingenstans i sin blommiga skjorta, håller upp ena handen och säger Rosor är coola. Det avgjorde saken.
Inlägget ovan handlar om hur tatueringar åldras och det fick mig att plocka fram min rosa fotopärm från 2002 som är fylld av alla de polaroidbilder jag tog det året. Bilden ovan är från min födelsedag som jag firade genom att låta Ingela tatuera in ett hjärta som jag skrivit ”Mamma” i och det budskapet kommer aldrig någonsin att blekna.
När jag tänker på hur min mamma går runt och pysslar med blommorna på kolonin med sina rosor på armen tycker jag att hon är rätt cool ändå.
