I dag var jag så lycklig att det knappt var sant. Hur kan solen påverka en så mycket? Jag sprang till skogen men istället för att fortsätta ut på fältet som jag hade tänkt hittade jag en vacker plats i en skogsdunge under en tall där jag yogade. Sen jag började yoga har jag längtat efter att få göra det utomhus så nu stod jag där i solen, barfota, och njöt som aldrig förr.

När jag stod på huvudet såg jag träden uppåner, lika raka som mina ben. Jag gjorde solhälsningen, mot solen. Om och om igen stod jag på händer och när jag ramlade över i brygga gjorde det inget för det var mjukt i mossan där myrorna kröp. Helt fantastiskt! Det kändes i hela kroppen att vi har klarat oss igenom vintern.

När jag gick hemåt stannade jag upp för att lyssna på en koltrast. Han slutade inte sjunga trots att jag stod nära så jag klättrade upp i ett träd medan han hade konsert och satt där och lyssnade. När han var klar satt jag kvar och tänkte på min mamma som också älskar att klättra i träd. Sen ville jag luta mig baklänges på grenen och göra en volt ner på marken men jag besinnade mig.

De varma vindarna, ljuset, ljuden… Löftet om att våren är på väg fick mig att vilja hjula utan händer. Ett gäng med steglitsor flög över huvudet på mig. Det var så oerhört tydligt att det var en speciell dag. När jag kom hem hade min kille, som är sjuk, lagat mat så vi tog ut katten och jag åt lunch utomhus. Jag älskar att se solen i hans ögon.

Vi kan klaga på vädret i det här landet men något det lär oss är att inte ta något för givet. Särskilt inte den första vårdagen.