Min mamma är alltid så slug kring jul, tror hon, så det gäller att syna henne innan vi ses eftersom vi varje år säger att vi inte ska köpa något till varandra.

Jag: Har du köpt någon julklapp till mig?
Hon: Nej.
Jag: För om du har det kommer jag ta fram en sedelbunt med hundralappar och ge dig. (En kommentar som kanske avslöjar vad jag tycker om julklappar.)
Hon: NE-JE! Jag har bara köpt något litet.

Typiskt min mamma. Utöver de paket jag fick gav hon mig även ett kuvert när vi skiljdes åt efter firandet. ”Det är inte pengar”, försäkrade hon, något som också är typiskt henne.

När jag stannade till hemma på väg mot nästa firande öppnade jag det i hallen. ”Ett minne från mamma och mormor” stod det på kortet som följde med och i nästa sekund fiskade jag upp en guldring med en blå sten på och brast i gråt. ”Skulle vilja att du någon gång skulle ta den här ringen från mormor och sätta in en sten som du tycker om. Självklart så måste dom göra om omfånget”.

Jag tänker aldrig någonsin göra om den här ringen. Den ska sitta på mitt pekfinger och den ska för alltid bära den blå sten som min mormor själv har valt ut. I år är det 25 år sen hon dog. Hennes ring är ett minne för resten av mitt liv och jag älskar den gränslöst.

Tack mamma! Du är rätt slug ändå!