På julfesten med jobbet för några veckor sedan fick jag höra av en kollega att feminister inte gör tillräckligt för könsstympade kvinnor i andra länder. Han tyckte att de behövde göra mer! Jag frågade vilka han tror det är som jobbar för dessa kvinnors rättigheter och, om han nu brinner för frågan, vad han själv gör för att hjälpa dessa kvinnor?
Han berättade att han varit engagerad i den här frågan sedan tidigt 90-tal och under åren besökt flera av kvinnorna i de länder där dessa övergrepp fortfarande pågår och hört fasansfulla berättelser… nej, det är klart att han inte sa så. ”Vad jag gör?” Han valde en problemformulering som inte ligger honom tillräckligt nära hjärtat för att faktiskt bidra med en lösning som ett sätt att uttrycka att han som svensk vit man känner sig trött på att bli attackerad av feminismen.
För vi är väl jämställda nu? Sluta tjata!
Inför julfesten var det, traditionsenligt, flera tidningar som listade vad man bör undvika att säga och göra bland berusade kollegor, bland annat i tidningen Metro. Jag är osäker på om könsstympade kvinnor var ett av samtalsämnena som togs upp (tips, lägg till?) men i en krönika där i skriver Lisa Magnusson nu att ”ett av de största feministiska missförstånden är att det är glassigt att vara man, för det är det inte”.
Feminismen måste fatta att ”vita män” inte alltid har mer makt
Läs gärna!
Det finns statistik som både pekar på att mäns våld mot kvinnor och mäns löner jämfört med kvinnors är ett stort problem, liksom att ett högt antal självmord bland män och dåliga betyg hos pojkar är det. Läs exempelvis På tal om kvinnor och män, en lathund om jämställdhet (2016). Skolan och föräldrar har lika mycket ett ansvar att lära pojkar att plugga som att inte tafsa på tjejer och kalla dem för hora.
Jag vågar påstå att det här är problem som feminismen redan belyser.
Mängden statistik är det inget fel på. Det vi saknar är vilja. Och kanske mod. För lika säkert som att feminismen grundar sig på statistik, lika säkert bemöts potentiella lösningar ofta av hån. Särskilt när förslagen kommer från kvinnor som innebär att män, men egentligen alla, behöver tänka om, tänka nytt. Hörde jag feministisk snöskottning?
Självklart kan och ska feminismen inkludera alla så det vore intressant att höra vad männen själva vill börja någonstans. Förslagsvis med att erkänna feminismen, smiley! Närå! Kanske genom att prata? Genom att visa känslor. Genom att hjälpa andra. Genom att säga ifrån. Genom att lyssna. Genom att lyfta andra än vita män. För givetvis är det upp till feminismen att sopa rent och bädda skönt så att mannen känner sig välkommen in i kampen.
Kan vi ha högre krav på män än att de förväntas bli fascister om de inte känner sig inkluderade av feminismen?
Jag minns första gången jag läste Under det rosa täcket. Klarade bara av två sidor för jag blev så oerhört provocerad av problemställningen. Eller den obefintliga problemställningen, i mina ögon. När jag några år senare plockade upp den igen, med feministglasögonen på, förstod jag precis vad Nina Björk menade. Men de glasögonen fick jag upp på näsan först när jag själv var redo. Viktigt att notera att feminister inte alltid håller med andra feminister, och att det är okej, samt att alla inte alltid är redo att bli, eller ens kalla sig, feminister.
Ett sätt att inkluderas i feminismen – för det är ju inte en grupp med kvinnor som ses regelbundet och stickar tillsammans vi pratar om – är att själv söka kunskap, om exempelvis problematiken med mansrollen. Vi feminister som är boknördar har mängder med tips redo, det är bara att fråga! Börja exempelvis med Med uppenbar känsla för stil : Ett reportage om manlighet och Det otäcka könet : en bok om manlighet.
Senare under kvällen på julfesten stötte jag ihop med min kollega igen. Vi jobbar ihop i olika projekt och trivs väldigt bra tillsammans. Han sa att det var coolt att jag vågade stå upp för mina värderingar och säga ifrån. Och det är faktiskt inte en ovanlig reaktion. För jag var inte fientlig, jag diskuterade bara. Så här i efterhand känns det ändå skönt att han inte blev typ fascist!
Oavsett om vi har olika feministiska inriktningar kanske vi kan vara överens om att ha högre förväntningar på män än så? Det känns lite… ofeministiskt.
