Nöden har som bekant ingen lag och under den här resan har vi slagit något slags rekord i kisseri. Det som slog mig när vi lämnade offentliga toaletter i diverse parker, och jag knappt kunde hålla mig från att berätta om vad jag varit med om för min pojkvän, var att jag varje gång förvånades över att hans historia var snäppet värre än min.

Även fast det egentligen är ganska självklart.

Ingen av de anekdoterna går tyvärr att publicera här men jag tycker att det är väldigt talande för vår tid, att allt, precis allt, kretsar kring oss själva. Jag tänker särskilt på gå en dag i mina skor-historier, du kommer aldrig förstå mig-historier, arga och frustrerade, du har ingen aning om att jag har det värst-historier. Texter som fokuserar på att vi skulle vara så olika.

Ett grundläggande mänskligt behov, utöver det jag nämnde i början, är att få berätta sin historia och att någon lyssnar på den. Glöm då inte följande. Alla som kommer ut från ett public restroom i en park i New York har en historia att berätta. Alla som går genom livet har en historia att berätta. På den punkten är vi väldigt lika.