Inför påsk sände Vetenskapens värld en riktigt bra intervju från ett av Sveriges största kläckerier där reportern reagerade starkt på vad han såg. Eftersom klippet fick så stor spridning spelades därför ett program om djur och etik in och det i sin tur är något av det bästa jag hört! Kycklingen och etiken går givetvis att applicera på alla djur vi äter, lyssna gärna på det! Jag applåderade och hurrade högt i en busskur när jag hörde på det.

Har du någonsin hört en hundägare prata med sin hund? Eller en kattägare prata om sin katt? I de situationerna är det självklart att djuren förstår och nästan ges mänskliga egenskaper, medan de djur vi äter förnekas dem, nästan som ett slags försvar. Grisar anses vara smutsiga och dumma (lortgris, här ser ut som en svinstia) medan en hund anses vara lyhörd och smart.

Egentligen är de precis lika uppmärksamma och trogna – grisar är dessutom väldigt renliga djur – men bara en av dem slaktas utan ramaskri i det här landet. Vi verkar inte nämnvärt intresserade av att en gång för alla erkänna dem dessa gemensamma egenskaper eller ens att de alla känner smärta. Jämför med fiskar som inte skriker när de kvävs eller skärs sönder, dessa djur håller vi stolt upp i luften medan de sprattlande kämpar för sina liv. Även då, vid ett av få tillfällen då människan tar ett djurs liv med sina egna händer, väljer hon att förneka att blodet är blod.

Tecknade påskkycklingar, grisar på väg till slakt i SCAN-reklamen och korna i Bregottfabriken får representera bondgårdens lyckliga djur, även om väldigt få sådana existerar. Nästan alla har en farmor eller en släkting som hade en gård när de växte upp men det minnet måste tyvärr uppdateras så att vi pratar om samma sak. Reklambyråerna jobbar hårt för att försöka förlänga minnet av den där bondgården och snuttifierar därmed bilden av hur djuren egentligen har det. Den lyckliga kon på ostpaketet står instängd och fastbunden större delen av livet men det behöver konsumenten aldrig erkänna för sig själva.

Enligt intervjuerna i Vetenskapens värld är det inte etiskt försvarbart att äta djur, hur de än vrider och vänder på det. Jag tror tyvärr att många väljer att tro på den lyckliga historien som reklambyråerna målar upp (läs kommentarerna på Bregottfabrikens Instagrambilder där korna legat i gröngräset hela vintern) även fast de vet att den inte är sann. Det är ju därför företag lägger sådana enorma summor pengar på reklam. Finns det någon mjukgörande creme som magiskt nog hindrar vår hud från att åldras? Har djuren i köttfärstråget av plast haft ett bra liv trots allt? Vi vet svaren.