Jag läser en notis om arga kor i ett naturreservat utanför Stockholm som anfallit tre personer. Två av personerna blev jagade och stångade och fick ta hjälp av polis för att undkomma men ägaren hälsar nu att den kon som ställt till mest problem har avlivats. Enligt honom var det en ko med ovanligt starka moderskänslor för sin kalv som orsakade problemen. Låt mig berätta om moderskänslor.

Från två års ålder börjar mjölkkorna insemineras för att kalva och producera mjölk enligt den mängd människan bestämt åt henne. Hon står instängd hela året med undantag för 2-4 månader på sommaren då vi som semestrar runt om i landet kanske får syn på henne och känner någon form av glädje och stolthet över de svenska landskapet. (Att vi inte ser några grisar verkar inte bekymra oss, men var gömmer de sig egentligen? Det är en annan historia.)

Risken är hög (50% chans) att hon står fastbunden vid sin spilta resten av året dvs utan möjlighet att vända på sig, något vi aldrig får läsa om på baksidan av mjölkpaketen. Utomhusvistelse under de andra månaderna är bara att glömma, inte på grund av vårt kalla väder (vi skyddar oss mot väder och vind med hjälp av hennes hud) utan för att hon skulle göra av med energi och kosta mer i foder. Så.

När kalven så äntligen föds tas den ifrån henne. Detta kan vilken mor som helst relatera till är känslosamt. Hon mår inte alls bra de kommande veckorna eftersom hon saknar sitt barn men hon har ett jobb att utföra. En livsuppgift kanske vi kan kalla den. Mjölken hon producerar, givetvis många gånger fler liter än hennes systrar för 100 år sedan, ska bli till glass, ost, yoghurt, sourcreme på chipsen, kort sagt, den kommer gå till människan och inte till hennes barn (som ändå inte lever många dagar till).

Året därpå händer samma sak. Hon insemineras och när barnet föds tas det återigen ifrån henne. Det kan inte vara lätt att upprepa en sådan procedur av smärta, som ett sår i ett sår. Men det kommer hända året därpå igen. Istället för att leva 20-25 år, som är hennes naturliga pensionsålder, slaktas hon vid fem års ålder för att hon helt enkelt inte längre producerar mjölk i den utsträckning som människan kräver av henne. (Vilket i vår värld är värt ungefär 10 kr litern, att jämföra med en halv liter vatten för det dubbla.) Två tredjedelar av det nöttkött vi äter i Sverige kommer från dessa uttjänta mjölkkor.

Tillbaka till naturreservatet utanför Stockholm där en ko hamnar i en notis i stadens morgontidning. Jag önskar så innerligt att det fanns en förståelse för det naturliga i djurs beteende att bli arga över en sådan här sak, att vilja vara med sitt barn, att inte tvingas stå fastbunden nästan hela året. Att fokus inte var på att människan fick söka skydd från det vilda djuret som led av krossat hjärta utan att våra lagar istället satte stopp för den här typen av behandling. Eller i alla fall att journalisten lyfte upp bakgrunden till varför det hände. För det är något vi behöver påminnas om gång på gång, år efter år, för att förstå, för att det ska gå in i våra trånga hjärnor. Att glassen du äter är gjord av ömma moderskänslor.