Eftersom jag grät fem gånger på Södra teatern när Ken Ring uppträdde i april tycker jag att den förtjänar rubriken som årets mest minnesvärda konsertupplevelse! Om du får chansen att se honom live så ta den!
Morgondagens bloggkalender handlar om vad jag är som mest tacksam för.
Tack Refused, jag älskar er så mycket! Gårdagens hemliga spelning på Debaser var inte av den här världen, helt fantastisk! Mitt hardcorehjärta kan fortfarande inte fatta att det är sant, att Dennis, Jon, David och Kristoffer stod på scen tillsammans igen. Jag grät när de tog emot publikens jubel efteråt.
Och Debaser Medis var helt proppad med ansikten från förr, både vänner och bandmedlemmar. Helt surrealistiskt att se Erik, Mattias och Fredrik från Millencolin, Johan från Nine, halva Randy, The Hives… Pratade gamla minnen med Pelle och sa att även om jag ser fram emot deras spelning i dag slår nästan Refused det. Han höll med!
Vem man än pratade med, hittade bland annat en tjej som sålde inspelade konserter på VHS på 44:an när det begav sig, så delade vi minnen från slutet av 90-talet när hardcore var det bästa som fanns, när texterna var minst lika viktiga som musiken, när konserterna fylldes med kids som var där för att ge sitt allt och mellansnacket innehöll sanningar som håller än i dag.
Det var otroligt vackert att se en circle pit bildas när de körde min favoritlåt Circle pit. Underbart! Och alldeles för länge sedan. Bangade inte!
Låtvalet hade jag önskat skulle innehålla fler gamla dängor men det gjorde inget eftersom det var nödvändigt att pausa upp ibland, kroppen tog helt klart stryk av att röja som om den var 20 igen. Stod precis nedanför Dennis när de började och lyckades hålla mig fast i en fotograf när massan av människor började röra på sig. Det gick bra fram till Rather be Dead då folk divade som galna och jag drogs bort från Christine som stod någorlunda stadigt längst fram vid staketet hela konserten.
Håret och tröjan dränktes snabbt av svett, både mitt eget och andras, och jag sprang fram och tillbaka till baren för att få vätskepåfyllning. Det är så svårt att beskriva känslan men kärleken till musiken är så sann, jag var så i mitt rätta element, hela hardcorekulturen är en sån stor del av den jag är. Spelar ingen roll om jag sitter och jobbar i Excel hela dagarna, det här är den jag är. Och alltid kommer vara.
Det är skönt att se att ens idoler också blir äldre. För att kompensera det höga tempot på låtarna körde Dennis, David och de andra killarna i AC4 stand up mellan låtarna för att få tid att pusta ut och återhämta krafterna. Det var en riktigt fin spelning med många skratt, ett betyg som för 15 år sen inte skulle låta lika positivt i mina öron som det gör idag. Alltid ett nöje att se dem på scen!
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑