Varje gång jag nämner att vi är ett gäng på jobbet som yogar 6:45 på onsdagar får jag kommentarer om att det är för tidigt, det är för jobbigt att gå upp. Det må vara mörkt och, fuck, det må regna men yogan ger mig så mycket tillbaka och framförallt, när klockan ringer 5:15 är det ett förbannat privilegium att gå upp för att jag vill och har valt det själv och inte för att jag, likt många av mina medresenärer på bussen, kanske måste av (orättvisa) ekonomiska skäl.
Det finns ett tydligt klassperspektiv med yogan och träning som sällan nämns som annat än avundsjuka eller sura kommentarer. #yogaeverydamnday, gärna på en strand i Aruba, och visa upp det du kallar vardag på Instagram. Majoriteten av oss försöker inte få ihop livspusslet på en sandstrand och kanske är det just därför vi ser upp till dessa personer, snarare än de som faktiskt får vårt liv att gå ihop när de går upp mitt i natten för att köra buss, städa eller ta hand om sjuka. Låt gå för det – och absolut inget ont om yogagirl(s) – men träningspoddar som påstår att det handlar om att vilja tillräckligt mycket, och läser upp kritiska kommentarer med gnällig röst, utan att varken erkänna strukturer eller bjuda in andras perspektiv, får mig att gå upp i brygga. Alternativt sidokråka.
