När en äldre herre hälsade på mig under min morgonpromenad med ”Hi gorgeous!” kände jag direkt att den meningen ska jag sno! För så vill jag hälsa på nästan var sjunde kille jag ser i den här stan.

Alla klyschor jag någonsin har hört låter plötsligt helt rimliga. Jag vill på riktigt gå fram till främmande män på gatan för att skicka med en tackhälsning hem till föräldrarna. Det går inte många meter förrän jag åter svär för mig själv för de är så in i helvete snygga här.

Läste en intressant artikel om att riktigt dåliga förslag kickar igång kreativiteten. Skit i det! Jag vill bara höra lökiga uttryck inne i mitt huvud. Det är första gången på jag vet inte hur många månader som jag på allvar uppskattar killar. Tacka New York för det!