I första kapitlet av Magnus Lintons utmärkta ”Veganerna” får läsaren följa med in i svenska slakterier. Det måste ha gått nästan 15 år sedan jag läste den första gången men jag minns hur känslomässigt påverkad jag blev av maskinen som drar av huden på kon ”som om det var en pyjamas”.

I fotoserien Walls of glass som finns att beskåda på www.wallsofglass.se illustreras det kapitlet kan man säga. Erik Lindegrens bilder från svenska slakterier är råa och ärliga, i stark kontrast mot reklamens blommande sommarängar. Det är fortfarande norm att äta kött, mjölk och ägg och döden är en naturlig del av det. Så varför blundar vi så ofta för det vi betalar för?

I helgen visas fotoutställningen Walls of glass på Timmermansgården (Timmermansgatan 46-48). Jag var där i går i samband med att Djurens rätt höll en föreläsning om svenska grisars liv och död. Det var en oerhört intressant tillställning med en engagerad publik som fyllde i allt som sades så att vi utan ansträngning drog över tiden. På Instagram har jag summerat mycket av det som sas och mina tankar om det – vilket innebär att jag tappar typ 10 följare om dagen – men jag vill summera det här på bloggen också. 

Lidandet är lagligt

I Sverige finns det 2 500 000 grisar. Ungefär en miljon färre kor. En tiondel så många hästar. Så varför ser vi inga grisar utomhus? Svaret är förstås att de står instängda hela livet. De får komma ut först på väg till slakten, en tur som får ta upp till åtta timmar. För att de inte ska må dåligt och kräkas under färden får de ofta ingen mat innan. Om de exporteras får de enligt lag transporteras i 24 timmar.

50% av alla grisar i Sverige utvecklar magsår av att spendera livet i trängseln på betonggolvet, utan stimulans, utan möjlighet att böka. Jämför med en hund. Hur skulle den må av att aldrig få rastas och tvingas kissa på samma plats som den sover på? De känner instinktivt att det är fel. Var femte gris har dessutom luftvägsproblem. Många har navelbråck (då organen hänger ut) vilket bildar en böld på magen. Särskilt suggorna, som spenderar hela sina liv med att antingen vara dräktiga eller dia sina barn, har liggsår. Även ledproblem är vanligt.

Först i mars nästa år är det lag på att kastrera kultingar med bedövning. Det sägs innebära en större påfrestning för (barnen) om de först måste få en spruta som bedövar. Ett smärtfriare alternativ är vaccinering men det används i princip aldrig. Nästan 20% av alla kultingar dör innan de hinner skickas till slakt, av svält, sjukdomar och klämskador som uppstår i det trånga utrymmet. Svenska grisar har mindre än en kvadratmeter att röra sig på.

Det är helt lagligt att behandla djuren så här.

Hur resonerar du?

Du vet att djur lider. Trots att du ofta blundar förstår du det. Ser det, precis som jag, som fakta. Så du vill ändra på dig, för djurens skull. Du väljer ekologiskt. Närodlat. Svenskt. Det känns bra att betala lite extra. Du är trygg i att köttindustrin håller vad den lovar. Att djuren haft det bra. Då har jag en liten fundering – för jag är nyfiken som en gris! I relation till ett par månaders extra utevistelse och kanske ett annorlunda foder, hur drar du slutsatsen att djuret förtjänar att dö? Jag lyckas inte hur jag än försöker.

För fler och fler köttätare handlar köttätandet om att försäkra sig om att djuret haft ett bra liv. Vad många inte tar med i beräkningen är att det är döden, inte livet, som är den största skillnaden för djuret och för oss som valt bort att äta djur. Är det inte en icke-fråga att djuren vi föder upp har haft det bra när vi gång på gång hävdar att vi har världens bästa djurskydd? Här saknar jag ett verkligt ställningstagande.

Alla bilder ursprungligen  från Erik Lindegren.