Efter helgens nazistiska och rasistiska lynchmobb i Stockholm har jag funderat mycket på det här med våld. Främst över hur ofta det utförs av en aktiv part och drabbar en passiv part. Som i krig mot civila. Som i djurindustrin mot djur. Som i relationer mot kvinnor. Som i familjer mot barn. Varifrån kommer behovet av att använda våld, mot de som inget motstånd ger? Att så självklart lösa konflikter helt utan kommunikation?

Den aktiva parten verkar dessutom känna att han har rätten på sin sida, att våldet är befogat, att resultatet väger upp handlingen. Vem har övertygat honom om det?

”Med uppenbar känsla för stil” och ”Det otäcka könet – en bok om manlighet” tar upp just våld och manlighet och jag har med stort intresse läst de böckerna för att försöka förstå tidigare situationer som uppstått i samhället. Jag rekommenderar dem varmt båda två! Våldet upphör tyvärr aldrig att vara aktuellt.

Vi har så länge jag kan minnas försökt förstå det våld som utfördes av nazisterna under Andra världskriget. Jag ägnade exempelvis mitt examensarbete i gymnasiet åt just den frågan och träffade då Hédi Fried, ett möte jag för alltid kommer hålla kärt. Men det verkar inte spela någon roll hur många spaltmeter som skrivs, hur många filmer som tar upp ämnet. Vissa ser inte ondskan utan dras istället till den. Varför?

Kanske för att det inte krävs någon som helst insats för att känna sig mer värd än någon?

Att nazister är aktiva så här 70 år senare går knappt att ta in. Om möjligt ännu mer omöjligt är det att förstå varför de här personerna tror att de slår ner barn i mitt namn? I våra namn? Det största hotet mot den vita mannen handlar om hans självkänsla, hans självbild, hans världsbild. Prata om det istället för att slåss. Läs för att lära för livet.

Börja med #inteerkvinna.