Jag läser Betty Friedans Den feminina mystiken som är samlingsnamnet för den där oförklarliga känslan som ingen riktigt kunde sätta fingret på under 40- och 50-talet när kvinnorna lämnade college för att bli hemmafruar. De levde precis så som media och männen förklarade att de skulle göra för att vara lyckliga – i välputsade hus med vitt staket ute i förorten, två barn i famnen och maten framdukad på bordet när karln kom hem från jobbet – men de drabbades ändå av en känsla av att något inte stod rätt till.

Mental bild: Betty Draper, säsong 1-2.

Idealet, som under den här tiden förstärktes av veckotidningarnas reportage  och råd – från att ha haft väldigt aktiva förebilder mitt i karriären – var att skaffa familj, inte jobb, efter utbildningen. Men sen då? Var verkligen tanken att de amerikanska kvinnorna skulle nöja sig med det, att deras enda uppgift i livet var att ta hand om hemmet och familjen, som de lyckliga damerna i reklamannonserna? Männen och samhället saknade helt respekt för kvinnorna som jämlikar när de vägrade dem rätten till ett stimulerande arbete och att genom det få träffa och lära känna nya människor.

Att världen endast hört talas om en Valerie Solanas är mycket märkligt.

Funderar på om mannen håller så hårt fast vid sin position i samhället för att han utan den skulle spendera hela livet med att känna att han inte åstadkommit något värdefullt på sin dödsbädd, till skillnad från kvinnan som är skapad för att föda barn. Freud, den göken, som för övrigt gav mig IG i psykologi för att jag inte trodde på hans strunt, pratade vitt och brett om penisavund men känn på det här istället. Livmodersavund.