Jag är väldigt nyfiken på hur mediebilden av kvinnan ser ut i Sverige i år. Minns mycket väl hur förbannad jag har varit men det kan ju vara värt att samla ihop och spara när någon ifrågasätter att vi är jämställda?
Mer om fantastiska Miss Representation här!
Vid det här laget kan du inte ha missat My som skriver väldigt viktigt om feminism så då vill jag att du genast klickar dig vidare till Doris som är inne på precis samma tema. OBS! Doris på bilden har inte något med artiklarna att göra förutom att hon är feminist och att det tydligen råder kattfeber på bloggen.
När jag ändå har dig på tråden vill jag tipsa om Johan som skriver bra om hur feminismen har fått oss att definiera manlighet på ett mycket friare sätt och Jesper som nördar ner sig i hur Jean-Claude har fått så många visningar för sitt epic split. 54 miljoner i skrivande stund!
Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år. Och det skriver jag inte bara för att året håller på att slut, den har verkligen stått ut bland alla de böcker, totalt sett någonsin tror jag, som jag har läst. Kanske för att den handlar både om djurrätt och feminism, de teman jag snöat in mig på under mina turer på biblioteksturnén.
Lisa börjar från allra första början. Från den tid när jakten – som endast gav marginellt bidrag till födointaget – fick hög status för att det var män som utförde den. Trots allt som kvinnorna bidrog till. Likadant då som nu. Sen började människan att äga djuren som mannen ägde kvinnorna och barnen.
”Ska människor äta kött till vardags krävs en herdeklass, om folk äter kött behövs fler läkare för de sjukdomar som följer därav, om djuren ska beta och matas under vintern, krävs mer mark. Och om alla samhällen strävar mot lyxkonsumtion – då stundar krig,” summerar Lisa. Ett otroligt intressant sätt att se på det, denna ständiga jakt efter att äga och känna makt över andra. Och vad det leder till.
Människorna gjorde sig vän med djuren för att sedan lära sig att döda dem. ”Förslavandet av djur”, menar Elizabeth Fisher i Woman’s Creation från 1979, ”tycks ha tjänat som modell för förslavandet av människor”.
”Är du djur är du slav. Är du slav är du djur. För att göra dig till slav kallar vi dig djur.” Ett inte helt okänt perspektiv, se bara på hur slavarna och judarna båda har liknats vid djur och när människan känt sig rättfärdigad att stå över djuret har hon gjort vad hon vill med det. Men. Vem som är djur bestämmer den vite människomannen. Och endast han.
När djurindustrierna introducerades under slutet av 1800-talet i Chicago, och djuren började åka på löpande band precis som bilarna i Henry Fords fabriker, blev de pionjärer och satte standarden för flera länder. Exempelvis Tyskland. Nazisterna visste precis vad de gjorde i koncentrationslägren eftersom de redan övat på massmord. Det är läskigt att tänka på hur mycket inspiration de hämtat från djurindustrin. Djur transporteras tätt ihop, under långa sträckor, utan tillgång till mat eller dryck. De skiljs från sin familj och sina vänner. Utsätts för plågsamma medicinska försök. Gasas sen ihjäl. Och blir till tvål.
Djuren som tidigare synts picka, böka och beta försvann från stadsbilden för att istället stängas in i slakterier långt utanför stan. I Sverige infördes det 1857 en lag som var emot att visa grymhet mot djur. Den var alltså inte emot grymhet mot djur, den var emot att visa upp det. Det kunde nu, som då, väcka anstöt.
”Kött från djur som mat är det vardagliga våldet som pulserar under ytan: någon har dödats men ingen talar om det. Att sälja och servera dött kött är en offentlig angelägenhet medan handlingen att köpa och förtära kött är en privatsak.”
Vi skiljer på djuret och på maten så att de inte syns tillsammans i samma bildruta. Glossiga recept, familjära teveprogram och rundmagade kockar visar aldrig upp transporten, slakten eller hur djuret levde innan hon blev till kött. Vi kallar det för kotlett och kassler för att dölja allt som har med blod och död att göra. För att det goda ska smaka gott måste det icke goda i processen döljas, bli icke verkligt, nästan osant.
Allt medan den som bryter mot köttnormen hånas, diskrimineras och ifrågasätts.
Olika djurs förmågor och beteenden som undersöks jämförs mot en mänsklig måttstock. Det huvudsakliga resultatet har varit att det fattas dem specifikt mänskliga egenskaper, som någon form av narcissism där människan står som enda facit. Många av de saker som hör livet till, som att umgås med andra, para sig, sova och äta gott tar vi ifrån djuren. Och mäter sen resultatet.
Lisa nämner de bidrag som köttindustrin får och som vi sällan hör talas om. Hur det animaliska proteinet är en samhällsekonomiskt beräkningsbar förlustidé. Vad är det som gör att vi glädjs åt billigt kött utan att ifrågasätta att det får miljarder i bidrag, förorsakar vattenbrist och miljöförstöring samt medför en rad sjukdomar?
Sällan har en enda bok sagt så mycket fascinerande, tänkvärt, intressant och smart, jag vill inte ens sluta med hyllningarna. Jag har fått betala böter för att jag var sen med att lämna tillbaka boken men jag vill inte släppa den ifrån mig. Måste köpa ett eget ex. Du kan få låna den sen.
Senaste avsnittet i Tropes vs Women-serien ute nu!
Nina skriver på Resumé att manusförfattaren Joss Whedon (som bland annat ligger bakom teveserien Buffy) över hela världen möts av frågan Varför skriver du om starka kvinnliga karaktärer? Hans bästa svar är Fråga de andra manusförfattarna om varför de inte gör det. Sen bemöter hon själv kommentaren om varför hon låter som en upprepad skiva när hon gång på gång skriver om att kvinnor och män är lika mycket värda. Och lite så ser det ut på internet just nu har jag märkt. Folk får förklara det självklara.
Kakan får en bloggkommentar på Nöjesguiden från Moa som undrar hur Kakan kan umgås med män när hon så uppenbart hatar dem och får ett pedagogiskt inlägg till svar där Kakan förklarar för Moa att det inte är hennes manshat som är problemet, det är kvinnohatet. Vian skriver en replik till Anders på SVT Debatt där hon förtydligar att unga mäns psykiska ohälsa inte alls, som han påstått i sitt inlägg, har med feminism att göra. Tvärtom! Den har med patriarkatet att göra, dvs det feminismen vill störta.
Hur kommer det sig att vi hela tiden får förklara de allra mest grundläggande punkterna med feminismen som att all info inte finns på internet bara ett klick bort eller i närmaste bibliotek? Hur kan vi komma vidare när så många missuppfattar vad feminismen går ut på? Som när Fredrik skriver på Internetworld vad startups skulle tjäna på genom att ta in fler kvinnor och får försvara rubrikvalet istället för att fokusera på en givande diskussion? (Även om det ena visserligen inte utesluter det andra.)
Är det inte dags att göra jämställdhet till ett ämne i skolan? Gärna redan i lågstadiet, och gärna utbilda våra rektorer (och hela lärarkåren) när vi ändå är igång! Amat skriver en självklar men ack så nödvändig kommentar angående Smålandsbladets ledare som efter Uppdrag gransknings program valde att försvara rektorn, något som borde leda till bakläxa för hela SMPs redaktion.
På Twitter breddar Jonas min önskan om jämställdhet som ämne till att vilja ha etik på schemat, något som även inkluderar jämlikhet, genusperspektiv, konsekvenstänkande och sunt förnuft. Vilket vi alla skulle må bra av. Jag kan mycket väl tänka mig att F! redan går i sådana tankar men det borde väl inte bara vara en fråga för det feministiska partiet? Det borde vara en fråga för alla partier. Varför behöver vi ens ett feministiskt parti nu igen?
Just det, nu minns jag.
Jag fick tårar i ögonen direkt. Vi behöver fler män som vågar stå upp för kvinnor istället för att vara emot dem eller ännu värre, vara tysta. Jackson Katz lyfter många bra poänger, som att kvinnor som engagerar sig i kvinnojourer ses som manshatare, utan att samtalet någonsin handlar om hur många män som påverkas av mäns våld, att debatten är helt snevriden. Att vi fokuserar på offret men sällan förövaren. En väldigt fin förlängning av Zerlina Maxwells tankar om att vända på steken. Kritiken mot Sveland blockerar debatten om kvinnohatet är också väldigt läsvärt.
Något som fick mig på riktigt bra humör var Fan vad fittigts förslag om ett teveprogram där vi i lugn och ro kan prata om feminism. Följ taggen Feministiska Rum på Twitter och kom med förslag och idéer på vad det skulle kunna innehålla! Jag fick Ana Barata på SVT att bli nyfiken, peppra henne med dina tankar!
@rockspindeln @hans_g @gunnarr @svtplay Personligen är jag tänd på iden. Nu får ni pitcha!
— Ana Barata (@A_Barata) May 7, 2013
”It is obvious that the two offenders saw the victim as some one that could be treated as a thing. This is not about sex, it is about power and control. // When you hear the jokes being made during the crime, it is the purest contempt.”
Jag har ett oerhört starkt behov av att höra Steubenville kommenteras av män, varför vet jag inte. Kanske för att jag är trött på tystnaden, kanske för att jag enbart läser feministlitteratur och är besviken på män, kanske för att jag läser geniala texter av kvinnor.
Som när Katarina Wennstam i Fokus vänder på Solanas ”män är djur” till att vara ett direkt citat från våra rättssalar – inte ”fascistfeminister” – där våldtäktsmännen behandlas som om de inte kunde rå för sina instinkter att överfalla kvinnan, som att deras drivkraft inte var kontrollerbar. Djurisk nästan?
Respektlösheten för kvinnor just nu står mig upp i halsen. Kommentarer på krönikor som den Hanna skrev om att bli ofredad, kommentarer på Bianca Kronlöfs Youtube-video (hon läste Svelands Hatet innan hon gick igenom dem för att förbereda sig), kommentarer på Twitter om Steubenville, osv. Jag kräks om jag inte får någon typ av kuckelimuckmedicin i form av hopp.
”So, how do you fix that?” skriver Rollins på sin blogg. ”I’m just shooting rubber bands at the night sky but here are a few ideas: Put women’s studies in high school on the curriculum, from war heroes to politicians, writers, speakers, activists, revolutionaries and let young people understand that women have been kicking ass in high threat conditions for ages and they are worthy of respect.”
Precis så. Det känns faktiskt lite bättre.
Häromdan dök Steubenville replies upp, en sida som jag hoppas att vi kommer få se mer av, även i andra situationer, där du enkelt kan rekommendera den bästa artikeln som skrivits i ämnet till de som inte förstår sammanhanget, och i dagens DN läser jag den gamla chefredaktören Herbert Tingstens bevingade ord: ”Bara genom att ta ställning förvandlar man sig från att vara människa till att bli mänsklig.”
Är du också feminist? Hör av dig!
Jag läser Betty Friedans Den feminina mystiken som är samlingsnamnet för den där oförklarliga känslan som ingen riktigt kunde sätta fingret på under 40- och 50-talet när kvinnorna lämnade college för att bli hemmafruar. De levde precis så som media och männen förklarade att de skulle göra för att vara lyckliga – i välputsade hus med vitt staket ute i förorten, två barn i famnen och maten framdukad på bordet när karln kom hem från jobbet – men de drabbades ändå av en känsla av att något inte stod rätt till.
Mental bild: Betty Draper, säsong 1-2.
Idealet, som under den här tiden förstärktes av veckotidningarnas reportage och råd – från att ha haft väldigt aktiva förebilder mitt i karriären – var att skaffa familj, inte jobb, efter utbildningen. Men sen då? Var verkligen tanken att de amerikanska kvinnorna skulle nöja sig med det, att deras enda uppgift i livet var att ta hand om hemmet och familjen, som de lyckliga damerna i reklamannonserna? Männen och samhället saknade helt respekt för kvinnorna som jämlikar när de vägrade dem rätten till ett stimulerande arbete och att genom det få träffa och lära känna nya människor.
Att världen endast hört talas om en Valerie Solanas är mycket märkligt.
Funderar på om mannen håller så hårt fast vid sin position i samhället för att han utan den skulle spendera hela livet med att känna att han inte åstadkommit något värdefullt på sin dödsbädd, till skillnad från kvinnan som är skapad för att föda barn. Freud, den göken, som för övrigt gav mig IG i psykologi för att jag inte trodde på hans strunt, pratade vitt och brett om penisavund men känn på det här istället. Livmodersavund.
Vänta, jag ska bara smälta att en herre i kommentarerna till Sofias inlägg tyckte att den kvinnliga motsvarigheten till gubbslem var varfitta…
Så! Var var vi? Just det, utrota alla män!
Wow vilken bok! Och vilket intro av Sara Stridsberg sen! Aldrig någonsin har jag varit så uppspelt efter ett förord! Jag flydde bokstavligen hem från biblioteket i Gamla stan med en kopp varm vit choklad i handen, via ICA där jag plockade på mig lite ärtsoppa för att slippa slösa tid på att laga mat, och slängde sen i mig alla orden så fort som bara möjligt.
Sen ville jag direkt läsa om den. Så.
Humorn! Jag älskar tanken på att den här boken kom ut i Kvinnorummet-tider. 1967. Ändå vågar hon. Såhär börjar den:
”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.”
Haha! Jag är ledsen men det här är humor – det här är payback – för hur kvinnan under århundraden blivit tilltalad av de stora tänkarna, av männen. Aristoteles beskrev kvinnan som ”en ofullkomlig varelse, ett slags deformitet”, Rousseau bredde på med att vi är ”roten till civilisationens fördärv”. Stridsberg kallar dem för ”en hoper löjliga lögnaktiga karlar som har ljugit oss fulla med skit”.
Stanna upp där och ta in det. Alla år av förminskande. Svindlande.
Valerie balanserar hela tiden på gränsen mellan galen och geni.
”Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten. Varför? Lätta på det fysiska trycket är inte svaret, till det duger onani. Inte heller är det för att tillfredsställa egot. Det förklarar nämligen inte att han knullar barn och lik.”
OH, NO, SHE DIDN’T!
”Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor. I själva verket är kvinnors uppgift att leka, att relatera till och älska andra människor, att vara sig själva, ersättliga av ingen. Mannens uppgift är att producera sperma. I dag har vi spermabanker.”
SNAP!
Jag förstår att det provocerar. Men mellan raderna, nej, det är inte menat att allt ska tolkas bokstavligt, lugna ner dig för fan, finns det sanningar att hämta som vänder uppåner på livet som jag ser det. Det är mycket vansinnigt men lika tänkvärt för det. En slags upprättelse för det andra könet.
”Det finns ingen anledning till att ett samhälle som består av rationella, fullständiga varelser i stånd att känna empati och utan naturliga orsaker att konkurrera skulle ha vare sig regering, lagar eller ledare.”
Jag blir alldeles tagen. Läs den.
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑
