Jag minns hur ofta jag imponerades av Martin Kellermans klockrena samtidsskildringar i Rocky när det begav sig. Så fort Lilla Berlin-Ellen ritar dit en BACK-väska på en av sina filurer får jag precis samma respekt för hennes fingerspitzengefühl.
Strippen ovan håller världsklass.
När jag la ut den på Instagram fick jag rekordmånga likes. Ingen av mina andra 3000 bilder har fått så många hjärtan. Är det så det känns att få uppskattning för någon annans skämt?
Överlag har jag en period nu då sociala medier känns som ett tioårigt förhållande där lågan för länge sedan har brunnit ut.
Det känns som att varje gång jag publicerar en tweet eller en bild om något som betyder mycket för mig, som t.ex yoga eller djurrätt, så reagerar någon genom att avfölja. Det känns som att varje gång jag publicerar ett blogginlägg så upprepar jag bara mig själv, som en trasig skiva.
Jag törstar ihjäl efter ett medie som inte finns. Där det jag skriver gör skillnad för någon. Där engagemang inte mäts i likes och följare utan i kommentarer och reaktioner.
Jag yogar så länge.