död-arkiv - Helen Alfvegren

Etikett: död

Den största skillnaden i livet är döden

I första kapitlet av Magnus Lintons utmärkta ”Veganerna” får läsaren följa med in i svenska slakterier. Det måste ha gått nästan 15 år sedan jag läste den första gången men jag minns hur känslomässigt påverkad jag blev av maskinen som drar av huden på kon ”som om det var en pyjamas”.

I fotoserien Walls of glass som finns att beskåda på www.wallsofglass.se illustreras det kapitlet kan man säga. Erik Lindegrens bilder från svenska slakterier är råa och ärliga, i stark kontrast mot reklamens blommande sommarängar. Det är fortfarande norm att äta kött, mjölk och ägg och döden är en naturlig del av det. Så varför blundar vi så ofta för det vi betalar för?

I helgen visas fotoutställningen Walls of glass på Timmermansgården (Timmermansgatan 46-48). Jag var där i går i samband med att Djurens rätt höll en föreläsning om svenska grisars liv och död. Det var en oerhört intressant tillställning med en engagerad publik som fyllde i allt som sades så att vi utan ansträngning drog över tiden. På Instagram har jag summerat mycket av det som sas och mina tankar om det – vilket innebär att jag tappar typ 10 följare om dagen – men jag vill summera det här på bloggen också.

Lidandet är lagligt

I Sverige finns det 2 500 000 grisar. Ungefär en miljon färre kor. En tiondel så många hästar. Så varför ser vi inga grisar utomhus? Svaret är förstås att de står instängda hela livet. De får komma ut först på väg till slakten, en tur som får ta upp till åtta timmar. För att de inte ska må dåligt och kräkas under färden får de ofta ingen mat innan. Om de exporteras får de enligt lag transporteras i 24 timmar.

50% av alla grisar i Sverige utvecklar magsår av att spendera livet i trängseln på betonggolvet, utan stimulans, utan möjlighet att böka. Jämför med en hund. Hur skulle den må av att aldrig få rastas och tvingas kissa på samma plats som den sover på? De känner instinktivt att det är fel. Var femte gris har dessutom luftvägsproblem. Många har navelbråck (då organen hänger ut) vilket bildar en böld på magen. Särskilt suggorna, som spenderar hela sina liv med att antingen vara dräktiga eller dia sina barn, har liggsår. Även ledproblem är vanligt.

Först i mars nästa år är det lag på att kastrera kultingar med bedövning. Det sägs innebära en större påfrestning för (barnen) om de först måste få en spruta som bedövar. Ett smärtfriare alternativ är vaccinering men det används i princip aldrig. Nästan 20% av alla kultingar dör innan de hinner skickas till slakt, av svält, sjukdomar och klämskador som uppstår i det trånga utrymmet. Svenska grisar har mindre än en kvadratmeter att röra sig på.

Det är helt lagligt att behandla djuren så här.

Hur resonerar du?

Du vet att djur lider. Trots att du ofta blundar förstår du det. Ser det, precis som jag, som fakta. Så du vill ändra på dig, för djurens skull. Du väljer ekologiskt. Närodlat. Svenskt. Det känns bra att betala lite extra. Du är trygg i att köttindustrin håller vad den lovar. Att djuren haft det bra. Då har jag en liten fundering – för jag är nyfiken som en gris! I relation till ett par månaders extra utevistelse och kanske ett annorlunda foder, hur drar du slutsatsen att djuret förtjänar att dö? Jag lyckas inte hur jag än försöker.

För fler och fler köttätare handlar köttätandet om att försäkra sig om att djuret haft ett bra liv. Vad många inte tar med i beräkningen är att det är döden, inte livet, som är den största skillnaden för djuret och för oss som valt bort att äta djur. Är det inte en icke-fråga att djuren vi föder upp har haft det bra när vi gång på gång hävdar att vi har världens bästa djurskydd? Här saknar jag ett verkligt ställningstagande.

Alla bilder ursprungligen från Erik Lindegren.

Kultingarna kommer i kläm

februari 19, 2014 / Helen / 1 kommentar

Jag har fått en gris att spinna av lycka, med undantag för det där fantastiska ljudet som katter gör. Det gör det väldigt lätt för mig att inte äta grisar – jag köper helt enkelt sk*nka, korv och fejkon istället. Men för dig som äter gris är det viktigt att komma ihåg att de är lika gosiga som hundar och har precis samma behov av en skön sovplats, ett ombonat utrymme för sina nyfödda barn och tillgång till spring och bus på ängar eller i en skog.

Inget av det där får svenska grisar. Diskussioner av den här typen handlar ofta om att kasta skulden på något annat land som har det sämre än Sverige (kupering, helspalt osv) för att på så sätt lyfta det egna landet. PS! Så gör alla länder. Det behöver inte betyda att vi ska vara nöjda med att 99% av grisarna aldrig får gå ut, att de får liggsår från betongen de sover på eller att 15-20% av deras barn dör innan de ens kommit till slaktarn. I medierna har det på senaste tiden gått att läsa att det är mamman som dödar sina barn, utan att nämna att de producerats så hårt att de föds med livshotande skador.

– Sveriges grisproduktion har utvecklats mycket. Större kullar, friskare grisar och större grisar, men spädgrisdödligheten är hög. Vi tycker att man måste kunna testa om det går att rädda fler smågrisar, säger Mattias Espert som är en av Sveriges största grisuppfödare och som håller i arbetet med Sveriges Grisföretagares djuromsorgsprogram.

Den här kultingdöden vill nu Sveriges Grisbönder ändra på! För att minska dödligheten (som de helt skyller på suggan utan att ens nämna hur liten plats hon har att leva på – eller det faktum att sovplatsen är gjord av hård betong) vill de nu fixera henne, något som är förbjudet i Sverige. Det är så de sämre länderna, som till exempel Danmark, gör. Att fixera går att jämföra med att bura in. Låsa fast. Med ett järngaller. Ett fasansfullt upplägg som ses som den bästa utvägen istället för att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta produktionen.

I dag föder en gris 15 kultingar istället för normala 4-5 stycken. Det är klart att barnen blir underutvecklade. Varför gör vi så mot djuren? Sen Sverige gick med i EU 1995 har grisimporten ökat med 332% och Sveriges bönder kan helt enkelt inte konkurrera med de lägre priser som andra länder erbjuder. Varje extrapris du ser i affären betalar grisen mellanskillnaden för. Vi måste börja värdera grisarnas liv. Och ge dem ett värdigt liv. Sluta blunda för hur de produceras, ställ krav och var villig att betala för det liv du tar. Eller ät något annat.

Glad påsk!

mars 26, 2013 / Helen / Inga kommentarer

Låt videon ovan, du kan kicka igång den nu, bli en påminnelse om att kycklingar är bland det sötaste som finns! Den här tokroliga färgningen är i vanlig ordning till enbart för att glädja människan och kommer snart ta kål på de små liven. Precis som de alltid föds upp för att dö för din skull.

Message!

Eating Animals av Jonathan Safran Foer

augusti 10, 2010 / Helen / 5 kommentarer

Jonathan Safran Foer har tidigare skrivit de framgångsrika romanerna Everything is Illuminated och Extremley Loud & Incredible Close men den här boken handlar om honom själv och om hans familj.

Den handlar även om att äta djur.

För fem år sen när hans fru var gravid med deras första barn började Jonathan intressera sig för mat. Han hade under många år pendlat mellan att vara vegetarian och djurätare men ville nu bestämma sig en gång för alla, för sin sons skull. Han började göra research för att lära sig mer om djurhållningen i USA och om vad det är vi stoppar i oss.

Det han upptäckte drev honom till att fortsätta och efter tre år hade han material nog till den här boken – material som han vill ha hjälp med att sprida vidare till andra.

Han har fyllt den med lättillgängliga fakta, obehagligt målande beskrivningar, riktigt oväntade intervjuer och ett jävlar anamma som jag sällan sett i print i ett sådant här sammanhang tidigare. Just det personliga drivet, med bitska kommentarer och ett ständigt ifrågasättande, fick mig att hurra redan på sidan 31.

En av huvudpersonerna i boken är hans farmor, en kvinna starkt präglad av sin uppväxt som judinna i Europa under Andra världskriget. Hon vill inte ens berätta om vad hon tvingades att äta för att överleva men fram mot slutet av kriget, när hon var på gränsen till att svälta ihjäl, erbjöds hon hjälp från en rysk bonde. Han gick in i sitt hus och kom tillbaka med en bit kött som han räckte fram till henne. Jonathan inspirerades mycket av den här historien och beskriver deras samtal nedan:

”He saved your life.”
”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”

Eating Animals är den första boken jag läst om djurhållning där författaren är precis lika upprörd som jag själv. Jag kommer nog aldrig vilja rekommendera en annan bok så här mycket. Som vegetarian får den mig att ifrågasätta min mjölk- och äggkonsumtion. Som djurätare bör du ifrågasätta vad du betalar andra för att göra.

”Just how destructive does a culinary preference have to be before we decide to eat something else? If contributing to the suffering of billions of animals that live miserable lives and (quite often) die in horrific ways isn’t motivating, what would be? If being the number one contributor to the most serious threat facing the planet (global warming) isn’t enough, what is? And if you are tempted to put off these questions of conscience, to say not now, then when?”

Jonathan Safran Foer är min hjälte.

Uppdatering! Eating animals kostar ynka 61 kronor nu!

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet