Jag blev förkrossad i går när videobandet ilsket tjöt inne i videon och vägrade visa filmen jag älskar på tjockteven. Candy Candy, del 3. ”Festen”. Jag grät fem gånger till del 1. I det här avsnittet ska Candy äntligen få träffa sin älskade Anthony och mitt hjärta nästan stannar av förväntning när jag trycker på play. Iiiiiiiiiiiih, tjuter bandet.
Det fick mig att tänka på att jag kommer ha svårigheter att återuppleva sådana här minnen om femton, tjugo år när inga av de format vi använder i dag kommer finnas tillgängliga. Mina VHS-band sjunger på sista versen, jag hör det, och i den här digitala tidsåldern kan vi ju erkänna att plast, kassettejp och repiga disketter inte är framtidsmaterial att räkna med. Men vem uppdaterar dem?
Nu kanske jag ska påminna om att jag inte laddar hem varken musik eller film vilket innebär att jag är helt i händerna på upphovsmakarna. De som sitter och håller på rättigheterna. Som borde underlätta för såna som mig som faktiskt vill betala.
När jag söker på nätet efter Candy Candy lyser boxen med sin frånvaro och de hemsidor jag hittar är inte skapade för det här årtusendet. Ingen av de stora kedjorna har den här typen av anime i sitt utbud så vad är det meningen att jag ska göra? Glömma festen? Jag önskar mina barndomsminnen en längre livslängd än ett VHS-band.
