Den 12 oktober förra året när vi var på långpromenad såg vi den här lilla fågeln i buskarna. Fantastisk va? Inte visste jag då vad en steglits skulle betyda för mig i år men tio dagar senare släppte Donna Tartt The Goldfinch (Steglitsan på svenska) och i går lade jag ifrån mig de 782 sidorna efter ett rekordpass i badkaret och kände hur tårarna hotade att trilla ur ögonen av ren och skär saknad.
Det var efter att jag hade läst baksidestexten, något jag gör först när boken är klar.
Såhär står det: Den unga pojken Theo Decker överlever mirakulöst en explosion på ett konstmuseum i New York. Hans mamma klarar sig inte. Jag vill härmed erkänna att jag grät otröstligt efter att detta hade hänt.
Jag har nämligen varit på The Metropolitan Museum of Art med min mamma så det var något som klickade till i mig.
Jag var först inte riktigt säker på varför jag kände en sådan sorg men sen när jag började tänka efter kom jag på att jag nu är precis lika gammal som hon var när hennes mamma gick bort vilket smärtar mig enormt. Självklart kommer det påverka en när i livet ens mamma går bort. Och det tillsammans med Steglitsan (som i boken är en tavla snarare än en pippfågel i en buske) genomsyrar hela berättelsen.
Parantes! Vill du se The Goldfinch på riktigt får du bege dig till Mauritshuis i Haag i Holland. Den här tavlan är jag i min tur väldigt förälskad i och återkommer alltid till när jag är på The Met. Den är gigantisk!
Min mammas favorit är Monet så jag köper alltid hem en ny plansch till henne efter varje besök. Och det är någonting med konst och konstverk, ofta möbler, i den här boken som väcker ett oundvikligt intresse och en längtan efter att kunna lukta, känna och titta med Theos ögon. Och i andra stunder vara tacksam över att slippa just det. Slut på parantes.
Jag har sällan haft en sådan här läsupplevelse och det är verkligen mitt högsta betyg! Den bokstavligen slukade mig och har ständigt varit närvarande i allt jag har gjort de senaste dagarna. Var vänlig och visa respekt för Donna Tartt, jag kan inte medverka i några utomhusaktiviteter just precis nu, jag läser! Odräglig!
Det är ett sällan skådat äventyr där vi får följa Theo från barndomen fram till vuxen ålder och det kan jag lova dig är en resa där det inte går att sitta still. Personporträtten är så levande att de känns som att vi är gamla vänner och när Theo kastas mellan hopp och förtvivlan följer läsaren med. Den påminde mig mycket om hur jag kände när jag läste Godnatt Mr Tom första gången, min favorit Michelle Magorian har också den förmågan att hålla läsarens känslor i sitt grepp.
Om jag ska erkänna så var jag aldrig särskilt förtjust i Den hemliga historian men den här är makalös! Läs även Helenas kärleksbombande om du inte är övertygad! Jag uppdaterar sidan för Kulturhusets författarscen några gånger om dan för att kanske kanske få äran att lyssna till författaren själv i vår. Senast jag var på en sådan tillställning var det när Dennis Lehane var på besök och han fick mig först att skratta framför scen och sen bryta ihop i tårar på Plattan. Håll tummarna för att jag får göra det igen!