The Hives är lätt det band jag sett flest gånger, jag gissar på 35 konserter. Första gången var på Debaser Medis 1998, även om det hette Medborgarhuset då, och de spelade med bland annat Refused, Liberator och nine. Jag har fortfarande kvar flyern. De avslutade den spelningen med A.K.A. I-D-I-O-T som jag hade hört på en Cheap Shots-samling och jag tyckte att de var helt fenomenala. Den sommaren såg jag dem tre gånger på en vecka, något jag tog mod till mig och gick fram och sa till Pelle på Arvikafestivalen. Han gav mig en kram och efter det hade jag en crush på honom i flera år.
Jag såg honom i baren innan Refused-konserten i lördags och han såg mig. Vi möttes halvvägs genom trängseln, kramades och pratade om hur ofta de spelade förr. Han sa att det hörde till att jag stod i publiken när de spelade och att han såg fram emot att se mig där igen vilket var väldigt fint att höra.
I slutet av 90-talet och början på 2000-talet spelade de riktigt flitigt på klubbar och festivaler så det är egentligen inga konstigheter att jag sett dem så ofta men deras snabba riff och kaxiga attityd smälte snart hjärtan världen över så när de fick fler och fler fans gick det inte längre att skämta om att de var bäst – folk höll ju med! I den vevan slutade de nästan spela i Sverige och det var alldeles för länge sen jag såg dem på scen.
Därför var det extra kul att se dem i går! När Pelle fick syn på mig i publikhavet i går vinkade han till mig och jag vinkade tillbaka. Jag önskar innerligt att vi kunde ha en mer jämlik relation, inte som fan och rockstjärna, utan mer som gamla vänner. Om herrn i höga hatten läser det här så hör av dig så att vi kan ta en fika som normalt folk!
Gårdagens spelning kändes nästan lika overklig som Refuseds, det är väldigt märkligt att se sina idoler igen men de var lika roliga som vanligt! De körde många nya låtar från kommande skivan och även om jag saknade A.K.A I-D-I-O-T är The Hives alltid The Hives och de gör aldrig sin publik besvikna! Pelle fick alla att sätta sig ner (kika på klippet ovan, missade dock att stänga av innan jag la ner telefonen i väskan) och jag kan inte komma på något annat band som har sådan härlig kontakt med sin publik.
Ser verkligen fram emot att se dem igen i juni när Millencolin firar 20 år. Kan knappt tro att det är sant att de band jag älskade för nästan 15 år sen får mig att åka på festivaler igen, helt galet. Har börjat på en spellista här som du gärna får fylla i, jag har lagt dit mina favoritlåtar med Millencolin, Hives, nine och No Fun At All. Min möra kropp påminner mig om att boka ett hotellrum i Örebro med dusch och satinlakan men först ska tant ta en tupplur.
