I går såg vi den tredje och sista delen av Kristina Lindströms fantastiska dokumentär om allas vår Astrid. Tårarna rann hejdlöst nerför kinderna i en timme för så reagerar jag när kvinnor som betytt så mycket för så många får så lite plats i våra historieböcker. Jag grät för att hon inte längre är med oss, för att jag inte vill släppa taget om allt det som är hon.

Astrid Lindgren stod för rättvisa för alla människor, för kvinnors rättigheter, för djurens rätt. Att korna får gå ute på sommaren är delvis hennes förtjänt. Hon var emot nazism, rasism och alkohol. Jens Assurs bild på henne och ett skinhead som hon ber ”sluta skinheadsa” är mer aktuell än någonsin. Det är med andra ord inte så underligt att hon väcker så starka känslor hos mig. Aldrig någonsin kommer jag kunna tacka henne för hur hon, ensam, lyfte flickorna i sina berättelser när alla andra inte gjorde det.

Vilda hästar skulle inte kunna hindra mig från att beställa den nysläppta biografin Denna dagen, ett liv.