Det var väldigt intressant att besöka Astrid Fagraeus Laboratorium, AFL, och höra hur chefsveterinär Mats Spångberg och hans kollegor jobbar med aporna där. I efterhand läste jag att det varit protester utanför bara en vecka innan för att nya försök godkänts men för mig var det aldrig en fråga om det är rätt eller fel med djurförsök, jag ville helt enkelt höra deras version. Att jag är vegan skvallrar såklart om var jag står, något Mats var väl medveten om när han hälsade mig välkommen.
Jag fick bland annat lära mig att aporna gapar om de känner sig hotade men om de sen upptäcker att det inte var någon fara försöker de dölja sitt misstag genom att gäspa. Gap… jag menar gäsp! Lite så känner jag att jag reagerar mot alla som hotar djur på något sätt. Först blir jag arg men om jag kan komma över det och istället föra ett samtal så kanske det kan leda till något mer, viktigare.
Det dök upp hundratals frågor när vi satt och pratade och Mats gav mig svaren på alla. Var kommer aporna ifrån (Kina), hur gamla är de när de kommer till Sverige (3 år), får de sina beteenden tillgodosedda (under omständigheterna), hur bor de (burarnas storlek), har de namn (de har ett nummer tatuerat på bröstet när de kommer från Holland via Kina men får namn i Sverige som används internt), hur går försöken till, hur mår de osv. Det var väldigt viktigt för mig att höra det från en person som jobbar med dem men de har även en väldigt matig hemsida om du vill veta mer.
Efter att ha gått igenom presentationen som Mats satt ihop gick vi ut på innergården där många av apburarna har glasdörrar mot gården så att de kan öppnas upp för att få frisk luft genom gallret när vädret tillåter. Där sitter både krabbmakaer och rhesusapor fördelade och när vi närmade oss verkade de minst lika nyfikna på mig som jag var på dem! En av honorna ville inte titta rätt på mig (vilket jag råkade göra på henne, det anses också hotfullt) så hon satt med en liten rund spegel och tjuvkikade på vad jag gjorde. Egentligen ville jag bara krama om henne men det visste ju inte hon.
Mitt starkaste minne från besöket var när en av honorna nyfiket kom fram till glasväggen där jag stod och betraktade mig. Jag satte upp min hand till hälsning medan jag pratade med henne och hon svarade med att sätta upp sin hand och båda sina fötter mot min. Så bruna och fina fingrar och tår, precis som ett barns, ett otroligt kärt ögonblick! ”Det här skulle bli en så bra bild!” sa jag. ”Tyvärr får du inte fota här inne”, sa Mats, men jag har kvar bilden i mitt hjärta.
Det är aldrig kul att se djur i bur eftersom de alla gånger fötts upp enbart för människans skull, vare sig de ska dö för mat, visas upp som underhållning eller användas i djurförsök. Aporna på AFL hade så vitt jag kunde se det bättre än de djur jag sett bilder på från Smittskyddsinstitutet i slutet av 90-talet (de nya lokalerna stod klara 2003) vilket är bra men det finns ju som bekant olika grader i helvetet. Det är ändå tänkvärt att de säkerligen behandlas bättre än många av de miljontals djur som föds upp varje år i det här landet för att bli till mat.
Vill du läsa mer om djurförsök rekommenderar jag som alltid Djurens rätt och den här artikeln från Tidningen Djurskyddet. Länka gärna i kommentarsfältet om du hittar något annat läsvärt!
