I DN berättar Maria Sveland om det brev som damp ner på hallgolvet för ett år sedan, då uppståndelsen efter utmärkta ”Bitterfittan” (som jag uppskattade enormt) och ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” äntligen lagt sig. Ett brev som de flesta känner igen eftersom hon läste upp det högt i Uppdrag gransknings program om näthat, eller kvinnohat om vi ska vara noga. Ett brev vars anonyma avsändare får ett tack i början av Hatet: En bok om antifeminism för utan honom, ja, det är såklart en han, skulle boken aldrig ha skrivits. Jag vill också passa på att tacka!

Boken sätter fingret på hur det är att leva med hot och hat, hur det får spridning och fäste och tar upp flera exempel på när det har skett inför våra ögon. Bland annat Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet, en bok som jag fortfarande inte har lagt vantarna på men jag ska, var på bibblan senast i torsdags och försökte.

Ingen polismakt eller lagstiftning i världen har hitintills lyckats skapa ett samhälle där kvinnor kan leva sina liv fria från våld och hot. Tvärtom känns det som att vi går och väntar hela livet på det, hotet om att något faktiskt kan hända finns där som en evig följeslagare. Sveland pekar på en maktkamp mellan könen där de feminister som formulerar orättvisorna är de som får ta smällarna men ingen frihetsrörelse har som bekant fått sina rättigheter utan kamp.

Antifeminister beskriver Sveland med följande rader. ”Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare eller krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. I samband med att jag läste det bloggade jag om kvotering varpå en jämställdist hörde av sig till mig på Twitter och sällan har väl någon haft så dålig tajming som honom? Ber om ursäkt för att jag var på dra åt helvete-humör men jag pallar faktiskt inte respektlösheten, den står mig upp i halsen. (Scrolla gärna igenom denna Storify om du vill få fakta om så kallat manshat.)

Jag har läst mängder av feministlitteratur det här året och ju mer jag läser desto mer inser jag hur länge kampen har pågått. Och hur långt vi har kvar. Inför Kvinnodagen på fredag när boken officiellt kommer ut känner jag en sorts förtvivlan som vägrar ge med sig. Jag vill gå gata upp och gata ner och protestera mot orättvisorna och hatet men jag kommer sitta på jobbet framför en dator. Det frustrerar mig så.

Uppdrag granskning var en ögonöppnare för många och den här boken är en perfekt förlängning av det. Men vad gör vi åt det? Sveland citerar terapeuten och författaren Hanna Olsson som minns kvinnorörelsen på 70-talet:

”Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att det som var ont handlade om okunskap. Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Var ses vi på fredag?