Personligt-arkiv - Sida 4 av 98

Silvana Imams Väck mig när ni vaknat på Stadshuset

I fredags tog vi en snabb middag på Holy cow och begav oss sen till Stadshuset.

Där visades nämligen Väck mig när ni vaknat – filmen om Silvana Imam.

Jag har aldrig varit i Blå salen innan men det var riktigt mäktigt att få köpa popcorn och se film där.

Lika stor som lokalen är, lika intim kändes visningen. Silvanas familj, hennes flickvän, kollegor och vänner var där för att se filmen tillsammans med oss andra.

Jag trodde att jag skulle börja gråta, eftersom jag grät fyra gånger när hon spelade på Gröna lund, men istället tjöt jag av förtjusning. Gång på gång.

Tanken på att producenterna fick idén att göra en dokumentär redan för 3,5 år sedan känns lika självklar som att den visas i Stockholms stadshus. För en sån person är Silvana. Det är fantastiskt att få se henne bli kär, hitta sig själv och sin röst, kämpa för det hon så starkt tror på och göra comeback efter att allt rasat ihop.

När filmen var slut och alla tagit emot applåder ställde sig Silvana framför filmduken och trots att hon är 176 cm lång såg hon så liten ut. Men jäklar vad felaktig den bilden är! Gigant, got damn it! Hon är en gigant.

En solig men sorglig dag

september 3, 2017 / Helen / Inga kommentarer

I fredags begravde vi en av min mammas bästa vänner, någon jag känt hela livet. När John Lennons Imagine spelades på orgeln bröt hon ihop. Det finns inget värre än att se någon man älskar ledsen. Särskilt inte min mamma, som aldrig gråter annars. Min syster och jag tröstade.

När prästen sa att det var dags att ta ett sista farväl bröt hon ihop igen. Då lutade jag mig fram och viskade att det inte finns något som heter ett sista farväl. Vi sörjer henne tillsammans nu men kan när som helst minnas och tänka på de stunder vi delade tillsammans.

Jag förstår att det går emot all logik men jag kan inte förstå varför präster envisas med att prata om gud när personen som dött inte alls tror på någon sådan? Bara för att hon inte gått ut svenska kyrkan betyder inte det att hon är i himlen. Säg att det är för jävligt istället, att hon borde ha fått leva längre, tillsammans med oss andra.

Jag hade på mig min mammas kappa från 70-talet, som jag inte haft användning för innan, men nu passade den perfekt. Alla i gänget kände igen den, och vi gled naturligt in på minnen från förr. Så som jag tycker att begravningar ska vara. Sorg och glädje, minnen och kärlek, nära och kära. Och kramar till alla som behöver det.

Glädjeruset – loppet där alla är välkomna

september 2, 2017 / Helen / Inga kommentarer

Förra helgen var min killes familj på besök från hela Sverige för att springa Glädjeruset, loppet där alla är välkomna.

Det var en strålande fin dag, ångrade att jag inte hade med badkläder för det fanns chans till ett sista dopp för i år.

Sprang inte själv utan hejade på och tog kort. De som sprang valde mellan 5 eller 10 kilometer. Emils team sprang fem härliga!

Vill du eller någon du känner vara med nästa år kan du läsa mer om Glädjeruset här.

Politik mellan valen

september 2, 2017 / Helen / Inga kommentarer

Mycket har hänt sedan jag stod på Medborgarplatsen för två år sedan när Stefan Löven sa att ”mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt”. Jag stod även på Medis för två helger sedan, för att stötta Ung i Sverige, på lördagen när nazister gjorde bort sig, och för att stötta barnmorskor och födande, på söndagen i samband med Födelsevrålets uppror.

För politik är inte bara vad vi röstar på, det är också vad vi gör mellan valen. Även om politiker ändrar sig så fort vinden vänder så finns det ingen chans att jag som väljare gör det. Politik handlar ju i grund och botten om värderingar och där finns inga frågetecken om var jag står. Önskar att politiker var lika benhårda.

En familj av vänner

augusti 15, 2017 / Helen / 2 kommentarer

När jag var sju år insåg jag att min mamma skulle dö en dag. Det tog några nätter av att sova i hennes säng och hennes typiskt lugnande ord (”Så lätt blir du inte av med mig!”) innan den rädslan försvann.

Nu har den tyvärr kommit tillbaka.

För jag tänkte aldrig på att min mammas bästa vänner, som jag och min syster vuxit upp med, som en extra familj av kvinnor, också ska dö en dag. Hur de plötsligt, eller alldeles för långsamt, lämnar min mamma kvar. Hennes fina vänner, vars skratt inte kommer ljuda över kolonin igen. Det gör det så smärtsamt tydligt att hon står på tur. Inte än, men en dag. Precis som jag insåg när jag var sju.

Så jag tänker att vänner är det viktigaste vi har, att de borde räknas som vår familj. Här är hon jag har känt sen lågstadiet, hon som jag alltid kan vända mig till, hon som aldrig får lämna mig. För då dör jag.

Behåll den där känslan, håll fast den, hårt

augusti 14, 2017 / Helen / 2 kommentarer

Det är något speciellt med den första veckan tillbaka på jobbet efter semestern. När känslan av frihet och ledighet dröjer sig kvar, något som man gör vad som helst för att förlänga. Jag rekommenderar varmt ett kvällsdopp eller två! Tänkte även gå och se Fireside på onsdag och Min granne Totoro på utomhusbion i Rålis på torsdag.

Sen är det ju faktiskt ledigt igen i två hela dagar. Man kan äta riktigt mycket glass då, särskilt om man får finfrämmande från Umeå som förlänger sommaren lite till.

Kika in i mitt semesteralbum

augusti 6, 2017 / Helen / Inga kommentarer

Jag måste sluta ta så mycket bilder! Med det sagt har jag försökt sortera ut de bilder jag vill lägga upp på Flickr och efter mycket om och men landat på ungefär 200 stycken, med en veckas ledighet kvar.

Välkommen att kika in i mitt semesteralbum! Här kommer ett smakprov!

Stånk och stön i gymmet

juli 13, 2017 / Helen / 1 kommentar

Igår var jag och mina kollegor på gymmet innan lunch, så skönt att få bre ut sig på en sådan mansdominerad plats. Vi lyssnade på sommarplågan Despacito som jag inte kan motstå och styrde upp ett cirkelpass för hela kroppen.

Det är roligt att träna tillsammans och samtidigt efter sin egen nivå. Vi peppar och hejar på varandra.

Vad vi kallar för en fängelseklykapress.

Avslutade med att försöka gå över i brygga från huvudstående för att sen gå upp i stående från brygga men är inte riktigt där än. Ska testa mer i sommar!

Lunchträning och kvällsdopp

juli 11, 2017 / Helen / 1 kommentar

Igår hade jag och Philippa en så bra plan. Träna, bada och äta lunch nere vid vattnet. Sagt och gjort! Solen sken och det blev precis så trevligt som jag hade kunnat drömma om.

Vi körde ett ganska kort men effektivt pass som bestod av 45 sekunder x burpees, plankposition med fot mellan armarna och ena handen upp i luften, spindelarmhävningar, hunden till kobran med ett ben ut åt sidan, plankan, sneda armhävningar, bakåtvänd burpee med high five (videon) och avslutningsvis omvänd planka med armarna ovanför huvudet. Gånger två.

Det var så skönt att bada efteråt! Hade med en boll som vi kastade åt varandra.

Sen var det dags för lunch!

Så fint att ha nära till vattnet från jobbet.

Cyklade hem i solen och åt en melon på balkongen, sen var det dags att svida om till baddräkt och morgonrock för att bli upplockad av min svåger och systerdotter för ett traditionsenligt kvällsdopp.

Solen lyste med sin frånvaro men vi sken ikapp ändå!

Efter middagen tog jag ett varmt bad och läste All Involved som är svinbra, precis så hårdkokt som böcker ska serveras. Bamse tog det mest lugnt.

Helen och Bamse

Ett inlägg delat av Sara Almgren (@almiiiis) Jul 11, 2017 kl. 3:47 PDT

Strax efter nio kom Micke och Sara förbi för att mysa med B och äta glass, sen tog den sista måndagen innan semestern slut. Så nöjd med den!

Badande kor i Väsby hage

juli 9, 2017 / Helen / 1 kommentar

En timme med buss från Brommaplan, längst ut på Munsö, ligger naturreservatet Väsby hage. Busstationen heter Sjöängen, alldeles vid färjan som går över till Adelsö.

Det var mysigt att gå upp tidigt imorse, göra matlåda och packa badkläder och en bok. Har längtat till den här dagen sen jag fick höra att det går kor och får helt fritt här.

Får i all ära, det är kor jag älskar och fascineras av. Här två syskon, om jag inte tolkar deras nummer i öronen fel.

Har du någonsin sett kor bada? Inte jag heller. Okej, de dricker mest och försöker komma undan flugorna men wow, vilken syn.

Givetvis var jag tvungen att hoppa i!

Enligt min kusin är korna på Adelsö lite keligare så jag fick slå på charmen.

Det är så svårt att beskriva känslan av att se djur du älskar i det fria. Det är så naturligt.

Omgivningen är helt fantastisk, fjärilar som fladdrar längs med marken, myror som kryper överallt, gamla, ståtliga träd, och grönt, grönt, grönt.

När jag först gick in i hagen gick korna mot vattnet men några av de kalvar som jag trodde hade smitit iväg bakom ryggen på mig när jag hälsade på fåren hade lagt sig bland ormbunkarna för att sova. Utan sina mammor. Förstå hur trygg man är då!

Förutom att jag var där och lattjade såg jag inte en människa. Var tvungen att dubbelkolla på skylten när jag gick mot bussen och nej, det var inte förbjudet att bada med korna. Puh! Vilken fin utflykt va?

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Kategori: Personligt (sida 4 av 98)