Helen Alfvegren
Djur, yoga och jämställdhet
Kategori: Feminism (sida 1 av 9)
Jag lyssnar på senaste avsnittet av I nöd och lyft med det gifta paret Kalle och Brita. Det är officiellt en podcast om träning men den handlar minst lika mycket om deras privatliv och övriga intressen. Därför är det inte det minsta märkligt att Brita väljare att avrunda podden med att ta upp Kim Kardashian, som precis välkomnat sitt tredje barn till världen.
Brita provoceras av att Kim Kardashian lagt upp en bild av sig själv i tajt linne med texten #momofthree när hon valt bort att föda det själv, trots att hon kan, för att det är jobbigt och istället överlåtit det till en surrogatmamma. ”Vissa grejer måste väl vara jobbiga?” undrar Brita upprört.
Vi hoppar in 38:07 i podden för att höra vad Kalle svarar!
Kalle: Ja, fast det här kommer antagligen bli en jobbig diskussion mellan oss två för det tycker ju jag om att skaffa barn… om att kvinnor skaffar barn på egen hand. Det tycker jag, det är ju samma. Alltså vissa grejer ingår i att skaffa barn och det är ju det att man då måste stå ut med att leva ihop med nån annan eller i alla fall ligga med någon annan.
Brita protesterar över att många blivande farsor lämnar kvinnan under graviditeten och inte tar sitt ansvar.
Kalle: Verkligen! Men, för att skaffa ett barn så måste man hitta nån att para sig med. På samma sätt som man måste ha barnet i magen, på samma sätt som man måste ta hand om barnet när det kommer ut.
Brita: Men, kan vi inte hålla oss till Kim (Kardashian)?
Kalle: Jo!
Helen: Nej! Kalle, det går alldeles utmärkt att föda barn utan en partner. Ibland kan det, tro det eller ej, till och med vara skönt att slippa ha en partner som delar dina förlegade åsikter.
Det är hopplöst att jobba med så många killar, när det kommer till såna här verkliga, om man nu ska kalla det för könsfrågor eller skiljefrågor, när man möter sådant kompakt motstånd, när alla är så fruktansvärt eniga. Man betraktas bara som en frustrerad kvinnokämpe ungefär.
Det är med stor sorg och fascination jag lyssnar på P1 Dokumentärs Vad är det ni tjejer vill egentligen? från 1978 där journalisten Annika Danielson intervjuas om ”Dokumentet”, den bok som kvinnliga journalister skrev tillsammans för att lyfta den unkna kulturen på Aftonbladet.
När Annika i slutet av dokumentären försöker förklara för tre manliga chefer att den dåliga upplagan kan växa igen om de även fokuserar på den andra halvan av befolkningen, dvs kvinnorna, känner jag kalla kårar av deras argumentation.
Vilket oerhört viktigt tidsdokument om hur det var, och bitvis är, att vara kvinna! Lyssna!
Vad är det ni tjejer vill egentligen?
Bokhoras Marcus Stenberg, som just nu är aktuell med sin debutbok Jag har inte råd : Sorrow nr 5, skriver ett långt inlägg om Dokumentet som gör att jag blir ännu mer sugen på att läsa hela dokumentet. Gillar särskilt hans citat som påminner mycket om det vi sett efter Me too-kampanjen.
Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut.
Så fort jag började läsa Bitterfittan 2, som jag spontant köpte på Pilgatans bokkafé, kom jag ihåg hur bra Maria Sveland skriver. Hur kunde jag ha glömt bort det? Det här är en bok som hyllar kvinnlig vänskap, Kerstin Thorvall och den frihetskänsla som, gudförbjude, infinner sig varannan vecka. Boken sammanfattar precis allt det innebär att vara kvinna i en relation och bjuder på så många citat att jag knappt vågar citera alla utan att hamna i en copyrightfejd. Sätt den i handen på någon du tycker bör hitta sig själv igen. Nu kör vi!
”Jag och Johan hade varit tillsammans i en evighet. Träffats när vi var för unga. Blivit vuxna, vuxit ihop. Ett med tiden invecklat trassel, en historisk oändlighet som gjorde att jag inte längre visste var jag började och han slutade. Nedkladdade av emotionella skitfläckar.”
”Du gifter dig med en person men skiljer dig från en helt annan.”
”Det kommer alltid vara en sorg jag (Rillke, som är gay) får bära att det här samhället förvägrade mig rätten att skaffa barn under den tid jag kunde. Jag tror att jag hade blivit en bra mamma. Nu är det för sent.”
”Och glöm inte att mitt mansförakt inte på något sätt överträffar den här världens kvinnohat! Det är för i helvete inte kvinnor som går runt och våldtar, misshandlar eller dödar folk i kriminella uppgörelser. Startar krig, bygger storföretag som spyr ut miljöförstörande gifter. Jag kan fortsätta räkna upp exempel i oändlighet. Att jag sitter här med er och raljerar om sinnesslöa, socialt inkompetenta män är ingenting i jämförelse med mäns kvinnohat!”
”Att ha en åsikt hade blivit nätets svar på en kort kjol – du fick skylla dig själv som uttryckte dig provocerande. Ibland tänkte jag att det helt enkelt handlade om att kvinnor betedde sig som om de hade rätt att ta plats, i utrymmen som tidigare i historien varit förbehållna män.”
”Den här jorden skulle må fint om inga människor fanns. Om det bara var djuren skulle det inte finnas några miljöproblem. Vad har vi någonsin bidragit med mer än skit och elände? Vi plågar varandra, vi plågar djuren, vi plågar jorden. Åt helvete är vad det är!”
”Vi har fått lära oss att känna skuld så fort vi gör något för oss själva. Att skilja sig och bara ha barnen varannan vecka ger kvinnor tid och frihet som saknar motstycke i historien.”
”Kärleken är ett enda stort självbedrägeri, man skulle aldrig stå ut med at leva med en annan människa i flera år om man inte bortsåg från de mindre fördelaktiga sidorna.”
”Han var en god lyssnare och antagligen kände han till det urgamla knepet att få någon annan att må bra; var intresserad och ställde nyfikna frågor. Det som så många kvinnor praktiserat genom århundradena, som fått männen att känna sig som kungar, i centrum för allt och allas uppmärksamhet.”
”Detta är tydligt: jag kräver minst när jag mår som bäst. När jag däremot mår dåligt behöver jag extra allt.”
”Ett oroligt sorl spred sig tills Sara Lidman räddade situationen genom att gå upp på scenen, omfamna Kerstin (Thorvall) och säga: Ja, Kerstin, du är en katastrof. Är vi inte alla katastrofer, då och då i livet? Och är det inte alldeles fantastiskt och mänskligt att vi vågar visa varandra också de sidorna? Du vågar visa oss alla hur vi står inför kärleken. Vi står absolut hjälplösa. Du ger den mest katastrofala sidan av mig själv en röst. Att du vågar. Jag älskar dig, Kerstin, för ditt mod.”
Women’s March samlade miljontals människor, varav några tusen i Stockholm, i en fredlig demonstration världen över under gårdagen. Det var helt underbart att följa!
Men lärdomen här är att inte engagera oss först när det är för sent. Vi måste tydligt visa var vi står, och varför, inför valdagen om knappt två år. Kampen fortsätter.
På julfesten med jobbet för några veckor sedan fick jag höra av en kollega att feminister inte gör tillräckligt för könsstympade kvinnor i andra länder. Han tyckte att de behövde göra mer! Jag frågade vilka han tror det är som jobbar för dessa kvinnors rättigheter och, om han nu brinner för frågan, vad han själv gör för att hjälpa dessa kvinnor?
Han berättade att han varit engagerad i den här frågan sedan tidigt 90-tal och under åren besökt flera av kvinnorna i de länder där dessa övergrepp fortfarande pågår och hört fasansfulla berättelser… nej, det är klart att han inte sa så. ”Vad jag gör?” Han valde en problemformulering som inte ligger honom tillräckligt nära hjärtat för att faktiskt bidra med en lösning som ett sätt att uttrycka att han som svensk vit man känner sig trött på att bli attackerad av feminismen.
För vi är väl jämställda nu? Sluta tjata!
Inför julfesten var det, traditionsenligt, flera tidningar som listade vad man bör undvika att säga och göra bland berusade kollegor, bland annat i tidningen Metro. Jag är osäker på om könsstympade kvinnor var ett av samtalsämnena som togs upp (tips, lägg till?) men i en krönika där i skriver Lisa Magnusson nu att ”ett av de största feministiska missförstånden är att det är glassigt att vara man, för det är det inte”.
Feminismen måste fatta att ”vita män” inte alltid har mer makt
Läs gärna!
Det finns statistik som både pekar på att mäns våld mot kvinnor och mäns löner jämfört med kvinnors är ett stort problem, liksom att ett högt antal självmord bland män och dåliga betyg hos pojkar är det. Läs exempelvis På tal om kvinnor och män, en lathund om jämställdhet (2016). Skolan och föräldrar har lika mycket ett ansvar att lära pojkar att plugga som att inte tafsa på tjejer och kalla dem för hora.
Jag vågar påstå att det här är problem som feminismen redan belyser.
Mängden statistik är det inget fel på. Det vi saknar är vilja. Och kanske mod. För lika säkert som att feminismen grundar sig på statistik, lika säkert bemöts potentiella lösningar ofta av hån. Särskilt när förslagen kommer från kvinnor som innebär att män, men egentligen alla, behöver tänka om, tänka nytt. Hörde jag feministisk snöskottning?
Självklart kan och ska feminismen inkludera alla så det vore intressant att höra vad männen själva vill börja någonstans. Förslagsvis med att erkänna feminismen, smiley! Närå! Kanske genom att prata? Genom att visa känslor. Genom att hjälpa andra. Genom att säga ifrån. Genom att lyssna. Genom att lyfta andra än vita män. För givetvis är det upp till feminismen att sopa rent och bädda skönt så att mannen känner sig välkommen in i kampen.
Kan vi ha högre krav på män än att de förväntas bli fascister om de inte känner sig inkluderade av feminismen?
Jag minns första gången jag läste Under det rosa täcket. Klarade bara av två sidor för jag blev så oerhört provocerad av problemställningen. Eller den obefintliga problemställningen, i mina ögon. När jag några år senare plockade upp den igen, med feministglasögonen på, förstod jag precis vad Nina Björk menade. Men de glasögonen fick jag upp på näsan först när jag själv var redo. Viktigt att notera att feminister inte alltid håller med andra feminister, och att det är okej, samt att alla inte alltid är redo att bli, eller ens kalla sig, feminister.
Ett sätt att inkluderas i feminismen – för det är ju inte en grupp med kvinnor som ses regelbundet och stickar tillsammans vi pratar om – är att själv söka kunskap, om exempelvis problematiken med mansrollen. Vi feminister som är boknördar har mängder med tips redo, det är bara att fråga! Börja exempelvis med Med uppenbar känsla för stil : Ett reportage om manlighet och Det otäcka könet : en bok om manlighet.
Senare under kvällen på julfesten stötte jag ihop med min kollega igen. Vi jobbar ihop i olika projekt och trivs väldigt bra tillsammans. Han sa att det var coolt att jag vågade stå upp för mina värderingar och säga ifrån. Och det är faktiskt inte en ovanlig reaktion. För jag var inte fientlig, jag diskuterade bara. Så här i efterhand känns det ändå skönt att han inte blev typ fascist!
Oavsett om vi har olika feministiska inriktningar kanske vi kan vara överens om att ha högre förväntningar på män än så? Det känns lite… ofeministiskt.
Mannen har ordet
Du är övergiven, jag är ensam.
Du är mammabunden, jag är vuxen.
Du är svag och jag är känslig.
Du är förskrämd och jag är reserverad.
Du är gullig, jag är stilig.
Du är trånsjuk, jag är sprängkåt.
Du är villig, jag är varsam.
Du är ett rö, jag är din klippa.
Så du blir gift
Och jag går miste om min frihet!
Jag skaffar lägenhet, du sätter bo.
Jag har framgång, du har tur.
Jag är potent, du blir med barn.
Jag fostrar dem, du kramar dem.
Jag arbetar, du stannar hemma.
Så blir vi tupp och höna.
Jag är stressad, du är hispig.
Jag är bohemisk, du är slarvig.
Jag är retlig, du är mopsig.
En riktig liten näbbgädda!
Pratar du på så talar jag till punkt.
Är du manhaftig är jag bestämd.
Är du listig är jag intelligent.
Är du gnatig är jag envis.
Jag jobbar övertid för barnens skull.
Har du städmani är jag ordentlig.
Är du liknöjd är jag lugn.
Är du lustig har jag humor.
Är du sällskapssjuk är jag social.
En riktig sällskapsbroder!
När jag får mage
Mister du din dragningskraft.
När jag får pondus så tar du dig ton.
När jag blir distingerad blir du tantig.
När jag blir tankspridd blir du virrrig.
När jag är öppenhjärtig skvallrar du.
När jag argumenterar grälar du.
När jag blir ursinnig blir du hysterisk.
Inleder jag ett förhållande
faller du för förste bästa.
Slinka!
Du bara gråter, jag blir melankolisk.
Jag får ångest, du blir ängslig.
Du hamnar i klimakteriet,
Jag genomgår en livskris.
Nu är jag trött, du bara sitter.
Du är rynkig, jag är fårad.
Jag saknar arbetet, du saknar barnen.
Du är förgrämd, jag är besviken.
Jag ger mig av, du stannar kvar.
Spelet är slut!
Du är övergiven, jag är fri.
Tack Göran Palm!
Vi hade inte kunnat drömma om bättre väder! Trevligt sällskap, mycket folk, fina landsvägar, fantastiska kor, högljudd orkester och personbästa utan tidtagning. Det var inte så tokigt!
Min allra första löparmedalj någonsin tillägnar jag alla kvinnor som tack vare Stockholms BB-fiasko inte kommer kunna springa Vårruset utan sponsorn Tena.
Den här veckan spelade AIK match hemma på Friends Arena. Dagen efter upptäckte jag att någon sparkat sönder rutan vid hissen som jag cyklar in i varje dag. Det här är mina spontana tankar kring det.
Du vet hur man kan vakna upp och känna att något skaver? Något du sagt eller skrivit kanske. Som du ångrar dagen efter. Ångest!
Jag undrar hur de män som vaknar upp efter en vanlig match känner sig. Ångrar de att de störde andra personer, att de skrek fula ord, att de sparkade sönder en ruta? Eller tillhör de den sköna skara människor som har fritt fram, som helt slipper ta ansvar för vad som sker i samband med att de ser på sport?
De var kanske 15 pers. Jag var en. De gjorde aldrig något. Bara sjöng. Om att döda och våldta en tjej. 15 killar och så jag.
— Louv Brattgård (@louvits) April 29, 2016
När kvinnor blir överfallna utomhus av män uppmuntras de av polisen att inte springa med hörlurar på. När män går bärsärkagång över en hel stadsdel upprepas samma procedur som när de var små och drog tjejerna i håret. De slipper i princip konsekvenser, för boys will be boys. Är det redan då de lär sig det?
Visst grips ett fåtal men de flesta verkar lämnas med känslan av att det är fritt fram att göra om samma sak nästa gång.
I en satir jämförs fotbollsfans med kulturtanter, hur det skulle kunna se ut om rollerna var omvända. Helikoptrar som hovrar över Dramaten när teaterbiljetter släpps, ängsliga pappor med barnvagn som drar sig undan allt våld som uppstår mitt i stan. Det är menat att vara roligt men jag blir så oerhört sorgsen över liknelsen. För att vi utifrån våra kön och intressen behandlas så olika, för att vår trygghet spelar mindre roll (boll?) och för att män slipper vakna upp med känslan av att ha gjort något de inte borde.
För de har fritt fram.
I går när jag åkte ner med hissen mötte jag en småbarnsfamilj. Pappan kommenterade att oj, någon har sparkat sönder rutan. ”Men vi vann ju?” Som att det spelar roll för någon som helt slipper ta ansvar för sina handlingar.
Det är ingen idé att ens på skämt nämna att man vill brodera något när ens killes mamma är gammal syslöjdslärare. Se så fina färger hon plockade fram till mig i söndags när vi var i Umeå, som godis för ögonen. Helt omöjligt att motstå.
Jag fick tydliga instruktioner om hur man broderar olika typer av stygn och fastnade för stjälkstygn. Minns att vi broderade i skolan men det var korsstygn, du vet, när tyget är som ett fint nät. Det är klart mycket roligare att sy på ett gammalt lakan istället, då behöver man inte förhålla sig till några rader.
Det första jag broderade var cykeln. Jag googlade på ”cykel illustration” och skissade lite med blyerts direkt på tyget, sen satte jag igång.
Ekrarna sydde jag efter tips från Christina med dubbel sytråd, det blev bra! Sen skissade jag cykelcitatet Efter uppför kommer nerför men oops, det fick inte plats! Bokstäverna jag ritat upp var lite för små för att hänga med i kurvorna så att säga så jag kortade ner det lite.
Min kille säger att eftersom cykeln är där håller citatet ändå, i annat fall betyder det ju raka motsatsen mot vad jag egentligen vill säga.
Satt i går kväll och broderade ett paraply och en sol och i kväll blir det lite fler saker. Det är alltså inte klart än men åh, så roligt det är!
Jag som trodde att cykel var min nya grej och så var det egentligen cykelbroderi. Eller systeri som jag tycker är ett passande namn på denna aktivitet.
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑