Böcker-arkiv - Sida 6 av 10

Kategori: Böcker (sida 6 av 10)

Recension av Hatet: En bok om antifeminism av Maria Sveland

I DN berättar Maria Sveland om det brev som damp ner på hallgolvet för ett år sedan, då uppståndelsen efter utmärkta ”Bitterfittan” (som jag uppskattade enormt) och ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” äntligen lagt sig. Ett brev som de flesta känner igen eftersom hon läste upp det högt i Uppdrag gransknings program om näthat, eller kvinnohat om vi ska vara noga. Ett brev vars anonyma avsändare får ett tack i början av Hatet: En bok om antifeminism för utan honom, ja, det är såklart en han, skulle boken aldrig ha skrivits. Jag vill också passa på att tacka!

Boken sätter fingret på hur det är att leva med hot och hat, hur det får spridning och fäste och tar upp flera exempel på när det har skett inför våra ögon. Bland annat Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet, en bok som jag fortfarande inte har lagt vantarna på men jag ska, var på bibblan senast i torsdags och försökte.

Ingen polismakt eller lagstiftning i världen har hitintills lyckats skapa ett samhälle där kvinnor kan leva sina liv fria från våld och hot. Tvärtom känns det som att vi går och väntar hela livet på det, hotet om att något faktiskt kan hända finns där som en evig följeslagare. Sveland pekar på en maktkamp mellan könen där de feminister som formulerar orättvisorna är de som får ta smällarna men ingen frihetsrörelse har som bekant fått sina rättigheter utan kamp.

Antifeminister beskriver Sveland med följande rader. ”Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare eller krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. I samband med att jag läste det bloggade jag om kvotering varpå en jämställdist hörde av sig till mig på Twitter och sällan har väl någon haft så dålig tajming som honom? Ber om ursäkt för att jag var på dra åt helvete-humör men jag pallar faktiskt inte respektlösheten, den står mig upp i halsen. (Scrolla gärna igenom denna Storify om du vill få fakta om så kallat manshat.)

Jag har läst mängder av feministlitteratur det här året och ju mer jag läser desto mer inser jag hur länge kampen har pågått. Och hur långt vi har kvar. Inför Kvinnodagen på fredag när boken officiellt kommer ut känner jag en sorts förtvivlan som vägrar ge med sig. Jag vill gå gata upp och gata ner och protestera mot orättvisorna och hatet men jag kommer sitta på jobbet framför en dator. Det frustrerar mig så.

Uppdrag granskning var en ögonöppnare för många och den här boken är en perfekt förlängning av det. Men vad gör vi åt det? Sveland citerar terapeuten och författaren Hanna Olsson som minns kvinnorörelsen på 70-talet:

”Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att det som var ont handlade om okunskap. Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Var ses vi på fredag?

En intressant recension av Hur mår maten? av Per Jensen

februari 26, 2013 / Helen / 2 kommentarer

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

Recension av fantastiska Kvinnorummet av Marilyn French

februari 10, 2013 / Helen / 9 kommentarer

Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977 och var den första boken som beskrev själslivet hos den generation kvinnor som hade möjlighet till högre utbildning men ändå fastnade i hemmafrutillvaron. Den börjar i femtiotalets USA och följer en grupp kvinnor fram till 70-talet och det är svårt att inte falla som en fura för var och en av dem. Det är så intressant att läsa om livets relationer, särskilt som de pågår samtidigt vid sidan av läsandet.

Jag ber så mycket om ursäkt till biblioteket för att jag utan skam har hundmärkt alla de sidor som jag vill citera nedan (och några till). Det är en helt fantastisk bok, otroligt njutbar och stärkande, med så många insikter, så mycket sanning och igenkänning. Personligen tycker jag att det är obligatorisk läsning och den får mina allra varmaste rekommendationer som en av de bästa böckerna jag någonsin läst om feminism, dvs livet. Gå till bibblan och låna den på stört!

”Pojkar var löjliga, besvärliga, slogs jämt och braverade och förde oväsen, men män stegade målmedvetet fram till mitten av alla estrader och tog upp hela ytan av varje scen. Varför var det så? Hon började inse att någonting var snett i världen. Hennes mor var dominerande hemma; i skolan hade auktoriteterna samtliga varit kvinnor, med undantag för rektorn. Men så var det inte i världen utanför. Det som skrevs i tidningarna handlade alltid om män, utom då och då när en kvinna blev mördad, och så stod det om Eleanor Roosevelt, men alla skojade om henne. Bara sidan med recept och klänningsmönster var för kvinnor. När hon lyssnade på radion, handlade alla program om män, eller också om pojkar som Jack Armstrong, och hon hatade alla de där och vägrade att äta frukostflingor, när hennes mor köpte dem. Jack, Doc och Reggie (huvudpersonerna i en amerikansk äventyrsserie i radio på 40- och 50-talen) gjorde allt som var spännande, och kvinnorna var alltid trofasta sekreterare som var kära i sina chefer, eller sköna arvtagerskor som behövde räddas.”

”Sanningen är, att jag är intill döden trött på fyra tusen år av män som talar om för mig hur uselt mitt kön är. Särskilt leds jag när jag tittar mig omkring och ser sådana usla män och sådana storartade kvinnor, som alla har en smygande misstanke om att de fyra tusen årens påpekanden är riktiga.”

”Vem som helst som har varit gift någon tid att tala om vet hur erbarmligt äktenskapet är, och vi lyssnade på nyhetskommentatorernas klagan över den höga skilsmässofrekvensen som ännu ett utslag av fromt hyckleri. Det var inte det att vi var gifta eller inte gifta som bekymrade oss. Det var det att vi allihop var så fattiga att vi kunde kränkas, vi kunde misshandlas, man kunde göra vad som helst mot oss och ingen, ingen, från poliserna till domstolarna till delstatsparlamenten, ingen var på vår sida. // Vi förstod att alla lagarna var till för DEM, att hela samhället var uppbyggt för DEM, att allting var till för DEM. Men vi visste inte vad vi skulle göra åt det.”

”Det fanns ingen rättvisa, det fanns bara liv. Och liv hade hon. Dessvärre förändras inte världen nödvändigtvis i takt med förändringar inom oss.”

”Har du någonsin sett dem ta bort krigsböcker från boklådorna? De låter inte Barbie och Ken få ha några könsorgan, men de tillverkar alla slags krigsleksaker. Därför att sexualiteten är ett större hot än aggressiviteten. Det har funnits stränga regler om sex ända sen man började med skrivna regler, och till och med dessförinnan, om vi ska tro på myterna. Jag tror det är därför att det är i sexuallivet som männen känner sig mest sårbara. I krig kan de elda upp sig, eller också har de vapen. Sex innebär att man är bokstavligen naken och blottar sina känslor. Och det är mer skräckinjagande för de flesta män än risken att dö i strid med en björn eller en soldat.”

”Gud, hela världen håller på att gå åt pipan. Jag menar, har de en gång släppt in kvinnorna vete gudarna vad som kommer härnäst! Det är en fruktansvärd standardförsämring. Jag menar, man måste ju betänka den verkliga orsaken till att de utestänger kvinnor. Ni vet, de säger ju att detta att släppa in kvinnor på läkarutbildning eller Harvard eller vad det nu är, betyder att de sänker standarden men ni vet lika väl som jag att flickor är duktigare än pojkar på gymnasiet. Så det är inte det de menar. Och kvinnor far inte illa med böcker eller smutsar ner kortregistret mer än män gör, eller hur? Så de är bara hövliga, männen, när de talar om standardsänkning. Den verkliga orsaken är sanitär. Släpp in kvinnorna genom huvudingångar – och vad gör de? Plafs, plafs, en stor klump mensblod rakt på tröskeln.”

”Socialismen är underbar som princip, hemsk i praktiken. Inte alls! Vi tror det, bara därför att vi ser på socialismen i länder som var outvecklade och där folkets massa skulle ha levt i svält utan socialismen. Men den tycks ändå undertrycka initiativförmåga, skaparkraft, individualitet. Inte i Sverige, sa Val.”

”Äktenskapet vande en vid det goda i livet så att man kom att ta det för givet, men förstorade det dåliga så att det kom att kännas smärtsamt som ett gruskorn i ögat. Ett öppnat fönster, en bortglömd nappflaska, en larmande teve som lämnats på, strumpor på badrumsgolvet kunde ge anledning till otrolig ilska. Och någonting hände sexuellt inom äktenskapet – den ed man svurit att avstå från alla andra hade trots den ringa efterlevnaden en djupgående effekt. En del kände sig fångade i en fälla av den, tvingades att hävda vad de kallade frihet. En del accepterade den som en tygel, och i sitt bemödande att undvika plåga i form av hopplös åtrå avskar de anledningar till åtrå, undvek att på fester samtala länge med tilldragande medlemmar av det motsatta könet, och samlag begränsades till blotta hövlighetshandlingar.”

”Allt hon behövde göra vara att lyfta luren och säga, jag älskar dig, jag följer med. Han skulle vara där på ett ögonblick, han skulle älska henne som han hade gjort förr. Hennes hand stannade i luften. Som han gjort förr. Så han älskade henne inte längre? Nej, inte när hon höll fast vid sina önskningar. Men om han inte älskade henne när hon höll fast vid sina önskningar, hur älskade han henne då?”

Ja betyder ja det vill jag

februari 5, 2013 / Helen / Inga kommentarer

Jag läste Genusfolkets inlägg Behöver vi en samtyckeskultur – om motsatsen till en våldtäktskultur – om det självklara i att ja betyder ja istället för att bevisa att nej betyder nej – och förundras över att läsa kommentarer som på allvar ser det som sex att våldta någon som sover. Det är inte sex och har ingenting med sex att göra.

Minns när jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden och för första gången insåg att våldtäkt har med makt och inte alls med sex att göra, rätt chockad för att samhället aldrig någonsin lärt mig något annat. (Eller snarare brist på makt kanske.) Läs den! Ibland önskar jag att vi tipsade varandra lika ofta om böcker som om artiklar.

Just nu läser jag till exempel Kvinnorummet från 1977 och älskar den enormt. Det finns faktiskt lite sex med där och det kan ju vara fint att påminnas om vad det faktiskt handlar om så att vi inte glömmer bort det. Tidningarnas samlade skriverier om hemska övergrepp tar fokus från det som är viktigast, från det vi säger ja till, så här kommer ett försök att väga upp det.

”Till en början märkte hon knappt att han börjat smeka hennes kropp igen. Det verkade helt enkelt naturligt att de skulle röra vid varandra. Han gned varligt hennes mage och sidor, hennes axlar. Hon släckte sin cigarett och smekte hans axlar. Så låg han lutad över henne, kysste henne på magen, gned händerna mot hennes lår, mot insidan av låren.

Åtrån vällde upp i henne häftigare än förut. Hon smekte hans hår, så rörde sig hans huvud nedåt och hon stelnade till, hennes ögon vidgades, han kysste hennes könsorgan, slickade det, hon var skräckslagen, men han fortsatte att stryka henne på magen, på benet, han gjorde det oupphörligt och när hon försökte klämma ihop benen, höll han dem varligt isär, och hon slappnade av igen och kände det varma, fuktiga trycket och hennes inälvor kändes flytande och givmilda, hela vägen till magen.

Hon försökte dra upp honom men han tillät det inte, han vände på henne, han kysste henne på ryggen, på skinkorna, han satte fingret mot anushålet och gned det varligt, och hon stönade lite och försökte vända på sig och slutligen lyckades hon och då tog han hennes bröst i munnen och de heta svallen steg ända upp i strupen på henne.

Hon lindade sin kropp omkring honom, höll honom hårt, kysste eller smekte inte längre utan kramade sig bara fast nu, försökte få honom att tränga in i henne, men han ville inte. Hon överlämnade sin kropp åt honom, lät honom ta herraväldet över den, och lät i extatisk passivitet sin kropp flyta ut till oceanens största djup. Det fanns bara en kropp, en känsla, till och med rummet hade upphört att existera.

Han smekte hennes clitoris, varsamt, långsamt, rituellt och hon utstötte små flämtningar som hon kunde höra någonstans bortifrån. Så tog han hennes bröst i munnen igen och lindade sin kropp omkring henne, och trängde in i henne. Det gick för henne nästan omedelbart och hon utstötte ett gällt skrik, men han fortsatte, och det gick för henne om och om igen i en serie häftiga njutningar som var det samma som smärta.”

Enkelt att komma ihåg.

Det går att locka fram känslor

januari 30, 2013 / Helen / Inga kommentarer

Just nu håller jag på med ett litet projekt som håller mig sysselsatt kvällstid och som är mycket givande, på många sätt. I går kväll när jag kom hem och la mig i badet för att läsa Kvinnorummet dök det upp ett citat som passade så bra in på det.

”I livet har man nästan aldrig en känsla som är lämpad för en händelse. Antingen vet man inte att händelsen håller på att inträffa, eller också vet man inte betydelsen av den. Vi firar födelser och bröllop; vi sörjer över dödsfall och skilsmässor; men vad är det vi firar och sörjer? Ritualer markerar känslor, men känslor och händelser sammanfaller inte. Känslor är omfattande och spridda över en livstid.

Jag kan dansa en polka med dig och kraftfullt stampa med fötterna och därmed fira all den energi jag någonsin känt. Men de energirycken var ögonblick, inte kodifierbara, inte konstaterbara, inte möjliga att fastställa: du kan förledas till att tro att mitt firande gäller dig. Nå, det är i alla fall något som konsten gör för oss: den tillåter oss att fixera våra känslor vid händelser i det ögonblick de inträffar, den medger en förening av hjärta och sinne och tunga och tårar.”

Fint va?

Kort rast i biblioteksboksläsandet

januari 21, 2013 / Helen / Inga kommentarer

Jag kliver upp ur badet enbart för att gå att lägga mig i sängen och passar på att blogga lite på vägen. Detta faller sig naturligt eftersom datorn står i köket där jag stannat till för att poppa lite popcorn och lyssna på Amasons singel Magine som känns som ett löfte om sommaren.

Till sängen tar jag givetvis med mig min nya följeslagerska Kvinnorummet och det känns redan som att vi kommer vara oskiljaktiga de närmaste dagarna. På med nattlinnet och rätta till blomman i håret, här ska läsas och spillas popcorn hej vilt innan det är dags att släcka lampan!

Min söndag med mårdhunden i Gul utanpå

januari 21, 2013 / Helen / Inga kommentarer

-Är du också vegetarian? utbrast Emanuel förvånat när vi via Twitter raggat sällskap till en av söders bästa indiska restauranger och fått napp från Patrik, till vardags journalist på Helsingborgs Dagblad. Det var så himla fint att vi vegohjärtan var i majoritet, en känsla som dröjt sig kvar. Sen den kvällen hörs vi regelbundet på www och jag tror inte att någon i närheten får så många symboliska hjärtan ifrån mig som han. För hans tankar, texter och tweets. <3

Redan under middagen, som måste ha utspelat sig i våras, eller tidigare än så, berättade Patrik om den kommande boken som skulle handla om hans resa till Korea, dit han återvänt några år tidigare för att träffa sin biologiska familj. Jag kände direkt att jag ville läsa den och när Rabén & Sjögren hade en utlottning på sin blogg härom veckan tog jag chansen och vann! Den dök upp i brevlådan i fredags då jag spenderade kvällen med utvalda texter av Ellen Key och i går ägnade jag all min uppmärksamhet åt Kerstin Thorvall men i dag var det Patriks tur. Vi har fikat på Kaffeverket, legat på min mammas soffa och tagit ett väldigt långt bad tillsammans.

Jag är rätt van vid att bli tagen av Patriks språk, senast för några dagar sedan grät jag på jobbet när jag läste krönikan om hans pappa, och jag var så inne i Gul utanpå idag när han skrev till mig på Twitter att jag blev förvirrad och var tvungen att fråga var han var – ”du är ju i min bok!”

Hur snygg är den inte förresten? Min vän Jonas har gjort omslaget så det är verkligen en väldigt kär bok för mig, redan innan jag ens öppnat den. Nu när jag har läst den är jag tagen av ärligheten, fascinerad över kulturkrockarna och frustrerad av alla oförstående människor. Det är en gripande historia där språket rinner som vatten, eller som soju snarare, och jag vill inte lägga den ifrån mig.

Överflödet av alkohol och de våldsamma tankarna skrämmer mig lite men samtidigt vägs de upp av charmiga anekdoter och fyndiga formuleringar. Som när möjligheterna att få runka på studentrummet i Korea där han spenderar ett halvår i princip är minimala eller att vuxna människor i hans hemland faktiskt frågar chans på varandra.

Det är en väldigt fin bok som jag gärna rekommenderar och som jag kommer ta med mig till jobbet i morgon för att ge till en kollega som jag vet kommer uppskatta den lika mycket som jag. Jag hade önskat att vi hade kunnat ses i kväll men det får bli en annan gång! Vill bara hälsa till mårdhunden att den är precis så bra som jag var övertygad om den där kvällen på restaurangen och att jag kurrar nu när jag lagt den ifrån mig.

@rockspindeln Det är det finaste jag har läst sedan jag konfirmerades. Och då är jag ändå inte konfirmerad. <3

— Patrik Lundberg (@patriklu) January 21, 2013

Det mest förbjudna

januari 20, 2013 / Helen / 3 kommentarer

Jag minns hur våt jag blev när jag hånglade med en gammal pojkvän i hans pojkrum i Hässelby. Utan att ha den blekaste aning om varför kroppen reagerade som den gjorde. Jag ville definitivt inte att han skulle märka det! Han förde min hand i sin så att jag fick känna utanpå hans kalsonger, hjälp vad läskigt det var. Jag kan inte minnas att jag ens sett det manliga könet ordentligt innan dess. Förutom på biologilektionen då, i genomskärning.

Första gången jag hade sex var det tillsammans med en kille som jag kom att spendera de kommande 11 åren med. När mina vänner pratade om sina tillfälliga relationer i början av 20-års åldern kände jag mig inte alls bekväm med att dela med mig om vad som hände i vårt sexliv. Det är på något sätt skillnad när det handlar om ens partner.

Så jag har inte haft den typen av kommunikation med mina vänner. Förrän nu. Jag påpekade det härom dan, vilken löjlig koll vi har på varandra, vilka vi är med och vad vi gör med dem. Till en viss nivå såklart. Hur naturligt och spännande det känns att lära känna en människa så intimt, utan att bli tillsammans med honom. Jag har inte haft det så innan eftersom jag alltid har varit i förhållanden.

Det förklarar kanske varför litteratur som sätter ord på dessa känslor och uppmuntrar till dem känns extra viktig just nu. Som Karolina Ramquist i Alltings början: ”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.” Precis så.

I går åkte jag till Tensta för att gå på bibblan där, jag har en liten turné nu runt Stockholm och besöker de bibblor där böckerna jag vill läsa finns. Som Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall som Ebba Witt-Brattström skrev om i DN förra helgen. I går skrev hon förresten om Kerstin Ekmans Häxringarna så den plockade jag också hem. Liten parantes: på vägen dit pratade jag med mamma och fick höra att hon passat Thorvalls barn som ung och att hon förstås hade läst boken.

Nu har jag också gjort det. Jo, jag gör annat än läser, hann bowla och sjunga karaoke i går kväll till exempel men efter det åkte jag hem och läste några timmar. Det mest förbjudna är historien om en kvinna som söker efter svaret om hon ärvt sin bortgångna pappas sinnessjukdom, om hur hon gång på gång trotsar sin mammas uppfostran genom att njuta av sin kropp, det mest förbjudna av allt, och om hur hon upptäcker sin kvinnlighet, sin kropp och hur hon kommer till freds med sin egen vilja.

”Hur är det möjligt att jag också kan vara denna kvinna som får såna komplimanger och att män andfått vill komma in mellan de tjocka låren?”

”Hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Hon sa det. Så diskret som möjligt, sa hon det. Men vissa fakta är vad de är. Hur man än försöker linda in dem.
Att man gjorde det med de kroppsdelarna? De som man kissade med. Hur var det möjligt att det fick vara så fult och oromantiskt?
Var fanns då det vackra som jag läst om och sett på bio? De älskande förenas i en kyss medan det långsamt snöar äppelblom på deras huvuden.
Där brukar storyn sluta. Man slipper få veta mera.”

”Jag knullar utan att ha ont samvete. Professorn i pedagogik som visste var man skulle klämma och trycka men särskilt roligt var det inte. Reseledaren i siestans randiga ljus. Och Bosse och Lasse och Sergio och Paul och Bill. Och så Kenneth förstås. En orgie i det förbjudna var de. Att få bjuda ut sig. Inte hålla på sig. Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas.
Fastän man är kvinna och inte ens ung.”

”Varje torsdag (när hon träffar sin älskare) tar jag av mig min trötthet, min oro, min ålder och mina kläder och blir bara jag.
Dagarna emellan kan jag titta mig i spegeln och se mitt spända, medelålders ansikte, fult och gammalt och urgröpt, och inte alls bli rädd. Snarare full i skratt.”

Jag älskar att hennes förhållanden är i en ålder som romantiska komedier sällan eller aldrig innefattar. Om hur det kan komma att vara sen. Att det inte slutar kännas. Jag förstår mycket väl att boken fick reaktioner när den kom 1976. Men uppskattar också vad den säkert innebar för kvinnorna som läste den. Jag tycker att den passar så fint in i min serie feministböcker som jag också läser. Kvinnlig njutning är feminism för mig. Och den är härlig.

En DIY-litteraturkurs kvällstid i badet

januari 10, 2013 / Helen / 2 kommentarer

Jaha! I går när jag väntade på mitt middagssällskap hamnade jag återigen på ett bibliotek, tror det är tredje gången den här veckan. Stadsbiblioteket har öppet till 21 och deras café serverar varm sojachoklad så det är inte så mycket att orda om. Fick dessutom med mig en Ellen Key och en Nina Björk av bara farten, kan inte riktigt kontrollera mig själv bland alla böcker.

Jag vet inte om det är ny termin-känslan eller vad det beror på men för första gången i mitt liv funderar jag på att läsa efter ett tema, som till exempel feminism. Det finns klassiker inom alla genrer och ofta läser en inte dem om de inte ingår i någon form av kurslitteratur så jag tänker att jag kan styra upp en egen sådan lista till mig själv, en gång för alla. Kom gärna med tips på vad jag inte får missa!

Okej, jag erkänner! Det är en ursäkt för att få hänga ännu mer på bibblan.

Alla dessa rara bibliotek

januari 9, 2013 / Helen / 2 kommentarer

Det är så löjligt härligt inne på bibliotek! All världens böcker finns tillgängliga för utlåning och det är fritt fram att plocka på sig. När jag jobbade på Pocket shop var det många kunder som jämförde pocketböcker med lösgodis, en beskrivning som håller bra även för biblioteksböcker. Det finns något för alla smaker.

När jag sammanställde mina hittills bästa lästips för 2013 la jag alla titlar (plus Scum Manifesto) i kundkorgen hos Adlibris och den totalsumman översteg tusen spänn, pengar jag inte har att lägga på litteratur. Härom dagen plockade jag på mig Kvinnorummet och Jordens herrar inne på Kungsholmens bibliotek efter jobbet och det var helt gratis!

Fantastiskt egentligen.

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet