11 mars 2018
Kära dagbok!
De senaste dagarna har jag återupplevt mellanstadiet till första ring i gymnasiet, mitt första riktiga jobb och de första jobbiga och härliga åren med mitt ex. Mina vänner och jag har pratat om, spanat på och skrivit om killar, vi har dansat, hånglat och spelat black jack, vi har ringt varandra i timtals och väntat i timmar på att någon ska ringa, vi har varit på konserter och festivaler, haft videokvällar och brevväxlat, spelat tevespel och skrivit prov, sett på Nilecity och Tre kronor. Vi har växt ihop och vi har vuxit ifrån varandra.
Det är en känslomässig bergochdalbana att återuppleva de här åren in i minsta detalj. Visst minns jag mycket men oj, vad jag har varit duktig på att dokumentera vissa år, ner till minsta telefonsamtal. Jag vet när min bästis fick sin mens, när min syster flyttade hemifrån och vilka jag varit kär i. Till saken hör att jag ”bara” har läst fem och en halv dagbok än så länge och det har gett så otroligt mycket att jag kommer fortsätta beta av dem. Det är och har alltid varit oerhört värdefullt och väldigt lärorikt för mig att skriva dagbok. Jag har lärt mig mycket om mig själv och andra. Några tips och råd på vägen!
Flytta hemifrån själv. Det ska vara lätt att göra slut när någon sviker. Sätt alltid dina vänner först. Killar kommer och går. Prata alltid med varandra om något känns dåligt. Vare sig det är en vän eller en pojkvän. Våga prata med den du är intresserad av. Även om dagdrömma och brevväxla är rätt fint det med. Lita på dina instinkter. Du har rätt. Lägg dina förväntningar på en rimlig nivå. Ingen vän/pojkvän är perfekt. Lyssna på din mamma. Underlätta hennes vardag. Om något känns omöjligt att lösa så är det nog det. Gå vidare.
Varför rann den vänskapen ut i sanden? Ja, just det! Varför stannade jag inte kvar på det där jobbet? Ja, just det! Dagböckerna är ett slags facit till stora delar av mitt liv, även om jag under de senare åren mest dokumenterat via sociala medier vilket inte är i närheten av en dagbok, där jag känner att jag kan skriva av mig precis allt. Det blir nästan löjligt att jämföra. Jag fångar det som händer med kameran på mobilen och det jag känner på sidorna i en dagbok. Eller sjutton dagböcker. Minst!
Helen