När en rovfågel ser en kanin agerar den instinktivt genom att jaga och döda den. När vi ser en kanin är vår största önskan att få klappa den. När en rovfågel ser en skadad kanin blir den glad över att maten är serverad. När vi ser en skadad kanin vill vi genast ta hand om den så att den blir frisk igen.
Byt ut kaninen mot en kalv, kulting eller kyckling. Bara för att vi kan äta dem, och har gjort det, betyder det att vi måste fortsätta göra det? Om vi varken har inbyggd killer instinct eller känner blodtörst, är vi verkligen menade att äta djur?
Varför blir vi inte hungriga av djurens lidande?
När vi ser hur bonden slår ihjäl den underutvecklade lilla kultingen mot betonggolvet, för att hon tack vare aveln växer för långsamt, borde det kurra i magen? När vi ser liggsåren på hennes mamma, som konstant tvångsinsemineras för att producera fler kultingar, borde vi bli hungriga? När vi ser de rädda ögonen på grisarna, som står hopklämda inne i lastbilen på väg till slakt, borde saliven rinna till? Men den gör inte det, eller hur?
Väldigt få personer klarar av att se på bilder och videoklipp från slakterier. Men de allra flesta klarar inte ens av att se på dagliga rutiner som visar hur djuren vi äter behandlas.
Är det nödvändigt för oss att äta djur?
Anledningen till att vi ändå äter köttbullar, bacon och kycklingbröst är för att vi medvetet har kopplat bort sambandet mellan slakt och smak.
Om vi såg någon slå ihjäl en griskulting skulle vi utan att tveka reagera. Därför har bonden satt upp en vägg för att skydda mot insyn. Den väggen är även där för att skydda oss. Vi vet visserligen om att han fortfarande slår ihjäl kultingen men tack vare väggen har vi en tyst överenskommelse om att äta kött inte ett (extremt) val vi gör tre gånger om dagen. Syns inte, finns inte.
Sanningen är ju att eftersom grisar står instängda hela livet skulle de här väggarna lika gärna kunna stå på ett industriområde inne i stan. Men det kanske skulle föra tankarna till vilken industri djuruppfödning faktiskt är? Låt oss inte glömma att de första väggarna till massuppfödningen av djur sattes upp först i början av förra århundradet. Vi har alltså inte ”alltid ätit djur” på det sätt vi gör nu. Vi har snarare aldrig ätit djur i den utsträckning vi gör nu. Tvärtom är tallriken framför oss bara en blinkning i historien med tanke på att vi nu snabbt måste minska vår konsumtion till ett minimun för klimatets skull.
Är våra smaklökar viktigare än ett liv?
Alla djur som föds upp för att bli till mat lider. Från att de fråntas sina föräldrar och möjligheten att utföra sina naturliga beteenden till mer grova, men fortfarande lagliga, övergrepp som inseminering och kastrering utan bedövning. Oavsett hur de behandlas under sina korta liv är det ett faktum att de dör för att vi tycker att ”kött är gott”. Även om vi själva inte leder in grisarna i gaskammaren, skjuter en bultpistol i pannan på kon eller skär halsen av kycklingen så är det vi som betalar för att det ska bli gjort. I förlängningen är det även våra pengar som bidrar till marknadsföringen av animaliska produkter som varje vecka försöker normalisera det.
En kyckling lever i 35 dagar, en gris i sex månader och en uttjänt mjölkko slaktas och blir till köttfärs när hon är runt fem år. Hur lång tid tar det för dig att äta en hamburgare? Är smaken du känner under tio minuter viktigare än hela hennes liv? Om du aldrig har tänkt på det här innan, när är det läge att göra det?
Hur förändrar vi normen om inte tillsammans?
Att vi äter djur beror på att andra äter djur. Argumenten för att inte göra det har aldrig varit fler än de är nu. Ju fler som flexar eller väljer vego, desto snabbare flyttas normen för vad som anses normalt.
Jag tror att de flesta instinktivt är veganer men att sociala normer och gamla traditioner har kommit i vägen. Vi älskar ju djur! Det viktigaste vi kan göra nu är att tillsammans ifrågasätta normen för att förflytta den, genom att agera på det som känns rätt. Oavsett mängden väggar som står i vägen.
Säg till om du behöver några tips!