I fredags begravde vi en av min mammas bästa vänner, någon jag känt hela livet. När John Lennons Imagine spelades på orgeln bröt hon ihop. Det finns inget värre än att se någon man älskar ledsen. Särskilt inte min mamma, som aldrig gråter annars. Min syster och jag tröstade.
När prästen sa att det var dags att ta ett sista farväl bröt hon ihop igen. Då lutade jag mig fram och viskade att det inte finns något som heter ett sista farväl. Vi sörjer henne tillsammans nu men kan när som helst minnas och tänka på de stunder vi delade tillsammans.
Jag förstår att det går emot all logik men jag kan inte förstå varför präster envisas med att prata om gud när personen som dött inte alls tror på någon sådan? Bara för att hon inte gått ut svenska kyrkan betyder inte det att hon är i himlen. Säg att det är för jävligt istället, att hon borde ha fått leva längre, tillsammans med oss andra.
Jag hade på mig min mammas kappa från 70-talet, som jag inte haft användning för innan, men nu passade den perfekt. Alla i gänget kände igen den, och vi gled naturligt in på minnen från förr. Så som jag tycker att begravningar ska vara. Sorg och glädje, minnen och kärlek, nära och kära. Och kramar till alla som behöver det.