När jag var sju år insåg jag att min mamma skulle dö en dag. Det tog några nätter av att sova i hennes säng och hennes typiskt lugnande ord (”Så lätt blir du inte av med mig!”) innan den rädslan försvann.
Nu har den tyvärr kommit tillbaka.
För jag tänkte aldrig på att min mammas bästa vänner, som jag och min syster vuxit upp med, som en extra familj av kvinnor, också ska dö en dag. Hur de plötsligt, eller alldeles för långsamt, lämnar min mamma kvar. Hennes fina vänner, vars skratt inte kommer ljuda över kolonin igen. Det gör det så smärtsamt tydligt att hon står på tur. Inte än, men en dag. Precis som jag insåg när jag var sju.
Så jag tänker att vänner är det viktigaste vi har, att de borde räknas som vår familj. Här är hon jag har känt sen lågstadiet, hon som jag alltid kan vända mig till, hon som aldrig får lämna mig. För då dör jag.