Igår när vi var ute och cyklade såg jag en björktrastsunge vid vägkanten. Om jag måste välja en favoritfågel brukar det bli just björktrast, jag tycker att de är så fina. Troligtvis blev jag så glad av att se hennes fluffiga lilla kropp att hjärnan inte riktigt hängde med för innan jag hade hunnit kliva av cykeln för att se om jag kunde sätta henne i säkerhet så såg jag hur hon började hoppa framåt, rakt ut i bilvägen.
När bilarna sen körde över henne, en efter en, var jag helt otröstlig. Min kille höll om mig och viskade lugnande ord, sen tog han två pinnar och plockade bort henne från vägen. Det var ett så fruktansvärt ögonblick av maktlöshet och samtidigt en påminnelse om att människan dagligen dödar enorma mängder djur som bara är barn. Något de flesta tycker är helt okej.
Jag funkar bara inte så.