Några dagar innan mensen kommer igång känns livet ofta meningslöst. Jag är otålig, orolig och otroligt lättirriterad. Även om jag någonstans känner att jag inte bör säga de saker jag tänker på, som eventuellt kan starta bråk, så gör jag det ändå. Det finns inget filter, det måste ut. I princip alla bråk i mitt liv har skett under den här perioden, men det tror jag inte personerna jag bråkat med är medvetna om.
Under den här tiden känner jag mig ofta ful, har dåligt självförtroende, ifrågasätter mig själv och känner mig allmänt ledsen, utan att kunna sätta fingret på varför. Ändå har kroppen inget minne av att detta sker varje månad av en anledning. Jag tror blankt att livet suger och jag med det.
Någon dag senare brukar mensen komma. Aha, det var därför? No shit, Sherlock!
Min PMS har nästan alltid sett ut så men de senaste åren har just mensen ändrats något. De första dagarna blöder jag inte så mycket men magen svullnar upp till vecka 28 och är så öm att jag helst bara vill ligga ner med en värmedyna på. Då jag helst inte tar värktabletter när jag vet varför jag har ont är värme och träning de överlägset bästa botemedlen.
Det värsta är nätterna. Då blöder jag så mycket att jag vaknar med blod rinnandes längs med benen och ner på golvet, trots mensskydd. Medan jag stapplades tar mig till badrummet försöker jag, yrvaken, övertala mig själv om att det är helt normalt. För trots att jag har blödit nästan hela livet är jag inte van vid just den här biten och blir ibland skrämd av allt blod, vilket kan leda till att jag börjar gråta. Detta händer numera som regel 2-3 nätter varje månad. Jag vaknar alltid av mig själv, kroppen signalerar att något är på gång, även om jag först inte vet exakt vad. Men det upptäcker jag snabbt!
Precis så vaknade jag nu på morgonen och troligtvis blir det en repris i natt.
Cirka 51% av jordens befolkning är kvinnor. Vi är med andra ord i majoritet. Gissningsvis finns det ett intresse av att dela historier, fakta och råd med varandra, om mens och allt som händer i kroppen, för kvinnor i alla åldrar. För att få förståelse och kunskap om oss själva och andra. Hormoner ser jag personligen som ett av de mest intressanta ämnena att prata om. Ändå är det relativt tyst. Trots att vi enkelt skulle kunna samla in data och ta del av berättelser från hela världen, kanske som underlag till olika forskningsprojekt. Så varför har vi inget mensforum?
Det vore jävligt coolt om svenska kvinnor startade det.