Efter veckor av spekulationer, diskussionsgrupper på Instagram och huvudkliande kom så insikten som en blixt från klar himmel när jag skulle sova.
Sociala medier har blivit en megafon.
Kan det vara det som legat och gnagt så länge? Företag har alltid fått höra att de absolut inte får använda sociala medier som en megafon men nu behöver privatpersoner precis samma uppmuntran. Har vi behov av att veta att vi vänder oss till ett utvalt gäng istället för alla på en gång? Är det därför Facebook överlever, pga grupperna?
Sociala medier har också blivit politik. Från morgon till kväll. Det är oerhört svårt att ignorera vad som händer i världen och samtidigt posta en bild på en solros i perfekt fokus. Det är en makaber balans som inte lämnar någon oberörd.
På samma gång tror jag att det är livsviktigt att vi detaljstuderar årstidernas förändringar precis som vanligt. För att orka.
Många av oss kommer ihåg den första, härliga känslan av att hitta vänner på internet. Den spralliga tonårstiden är nu över och vi är skilda, barnen har flyttat hemifrån och rastlösa söker vi efter något nytt. Så är det i alla fall för mig. Frågan är om tjänster som Snapchat får oss att känna oss unga igen eller snarare äldre än vi verkligen är? I de Facebook-grupper för veganer som jag kikat i snortar 20-åringar chips och dricker chokladdryck till middag. 421 likes.
Tiden vi lägger på ett blogginlägg belönas inte längre i likes, retweets, kommentarer och delningar på samma sätt. Hur kommer det sig att vi inte orkar dela vidare eller skriva den där kommentaren som dyker upp i huvudet? Och som Jocke sa, det är gratis att hjärta en bild på Instagram så varför strösslar vi inte i mängder?
Jag tror inte på grupper där alla tycker likadant, det är totalt ointressant att föra diskussioner där. Jag tror inte på att skriva hatfulla, idiotiska inlägg för att väcka engagemang. Jag tror inte på att dela med sig av det som känns privat. Nu ska jag bara klura klart på vad jag faktiskt tror på.