Regnet vräker ner. Så obarmhärtigt att hon skulle dö två dagar innan semestern, en månad innan pensionen. Hon som hade planer på att sola, bada och skåla med sina vänner i helgen. Fira den efterlängtade ledigheten. Åka ut med båten. Komma förbi kolonin. Så som hon spenderat alla somrar jag kan minnas.
Det är omöjligt för en människa att förstå att döden kan komma så plötsligt, utan minsta förvarning. Vi får ge oss tid att låta det sjunka in, och ta in lite i taget.
Döden påminner oss om att leva, att inte ta något för givet. Att säga det vi känner till de som fortfarande hör. För det går så fort, både livet och döden. Och vi som lämnas kvar står på tur.
Vila i frid. Segla mot solen. Den tittar fram nu.