I morse stack min kille ut och sprang en halv mil medan jag plockade undan efter frukosten (jag har ingen brådska när jag äter, han är klar långt innan mig), borstade tänderna och bytte om, sen plockade han upp mig och så sprang vi en halv mil tillsammans. Rutten började med en mördarbacke och avslutades med en mördarbacke men vi höll bra tempo hela vägen, det är jag väldigt nöjd med!
Det var första gången vi sprang just den här sträckan och på slutet höll jag på att dö. Märker att jag har svårt att hålla mig motiverad (på slutet) när jag inte är riktigt säker på hur långt det är kvar. Jag vill gärna ha sträckan klar för mig så att jag vet när det är över. Om jag inte har det känner jag hur kroppen bråkar och vill ge upp, då behöver jag lura den att det kommer vara värt det i duschen sen. Oftast funkar det.
I morgon tänkte jag ta med mig kläder och springa hem från jobbet. Det är lite över 8 km och jag kan ta det i den takt jag vill, vet precis var målet ligger (hemma) och kan lyssna på musik som gör mig glad. Det här med att sitta still så många timmar i sträck varje dag får det att spritta i benen!