När jag läser om hur extrem feminismen är, enligt vissa, påminns jag om att veganism uppfattas på precis samma sätt. Som något fullkomligt obegripligt, nästan galet, omöjligt att leva upp till, det är ju bra som det är, var nöjd så. (Det är nästan lika märkligt som att rasism skylls på antirasisterna.)
Båda ismerna kämpar för andras rättigheter, efter att i åratal ha blivit förtryckta, och förklaras enklast i de böcker som kommer ut med jämna mellanrum. Som Äta Djur av Jonathan Safran Foer. Eller Backlash av Susan Faludi. De har också gemensamt att de, på alla sätt och vis, är den bästa lösningen för de allra flesta – män, kvinnor och djur. Och miljön förstås, som visat sig vara så viktig för så många!
Det är lätt att ifrågasätta veganism och feminism, för det är inte normen. Vi får inte lära oss det i skolan, kanske inte ens av våra föräldrar, snarare är det något vi själva måste försöka komma fram till. När jag läste Under det rosa täcket första gången var jag inte alls redo. Tvärtom blev jag oerhört provocerad över att Nina Björk hakade upp sig på detaljer och gav henne inte en chans att få berätta klart, om helheten. Det tog några år. Och det fick ta några år. Sen satt genusglasögonen fast.
Från mitt perspektiv är det de som inte kan rucka på sina normer som är de extrema. Som vägrar ändra på sig. Det är djurindustrin som är extrem. Som vägrar ändra på sig. De som eftersträvar valfrihet, jagfrihet, kommer kanske aldrig att förstå det. De kommer fortsätta att servera hamburgare på köttfria dagar utan att inse hur fullkomligt obegripligt, nästan galet, det är. Jag har några boktips om det behövs!