I går kväll efter maten kände jag för att sticka ut och springa. Det har aldrig någonsin hänt innan! Delvis var det nog för att solen visade sig efter tre dagar av regn. Delvis för att jag blivit väldigt inspirerad av böckerna om Scott Jurek och av min pojkvän. Asfalten bara ropade!
Slemmiga snorsträngar, vårblommor som stod och sov, Marky Mark i lurarna… Tror också att jag kommit över många av de mentala hinder som bråkat med mig (läs dåliga ursäkter) och nu ser jag fram emot det på ett annat sätt. Dessutom bor jag i mina barndoms kvarter och älskar nostalgin att återigen få möta våren där.
Som det känns nu är det ju märkligt att jag inte upptäckt denna känslan innan! Puss-smiley till min pojkvän för det!