Tidigt i morse blev jag väckt av den här killen som ville att jag skulle gå upp för att ge honom mat. Han tog tag om min hand med sina lätt utsträckta klor för att jag skulle klia honom om och om igen och när det var överstökat bet han försiktigt i ena fingret innan han hoppade ner från sängen och jamade att jag skulle följa efter.
Jag kan inte komma på ett tydligare tecken på att jag är accepterad här hemma. Vilket är tur eftersom jag tänker stanna, länge.
Det är nämligen något visst med hans husse. Jag har aldrig träffat någon som jag känner mig så hemma med, så snabbt. Vi har träffat varandras föräldrar och vänner för länge sen trots att vi känt varandra så kort tid och för varje dag som går blir det bara mer och mer självklart att det är vi. Min mamma säger att han kommer bli en bra svärson och skickar mms på bröllopsklänningar med fnissiga kommentarer utan att veta om att vi har friat till varandra, på låtsas, varsin gång, och att vi svarat ja båda gångerna.
Så det kan ju vara på tiden att jag berättar lite mer om killen som får mig att känna mig så hemma. Han heter Bamse, älskar att sova och i går dansade vi tryckare till Michael Boltons absolut största hits i flera timmar enligt bilden ovan.